Brinner det så brinner det

 

Bara en enkel tanke:

 

Har ni någon gång hört uttrycket att man antingen kan brinna ljusstarkt eller länge? Den är ganska vanlig i olika varianter i engelskan, med uttryck som ”to burn fast” och ”the brightest flame burns quickest”, och åsyftar livsstilar och karriärer. I synnerhet artisters livsstilar och karriärer. Man kan alltså brinna fort – leva riskfyllt, synas, göra intryck, bli ihågkommen – eller man kan brinna mer ljussvagt och leva längre och tryggare.

 

Bara här om dagen slog det mig att denna distinktion är ganska fånig.

 

Som alla som eldat mycket troligen vet så är det ganska ointressant att filosofera över lågornas beskaffenheter. Dessas karaktär beror nämligen – om man räknar bort sådant som vinddrag och eventuella tändvätskor och dylikt – helt på det material som brinner. Tillåt mig att utveckla:

 

Man kan brinna som barrträd. Ved av gran och tall brinner fort och våldsamt. De alstrar stark värme och ger då och då ifrån sig intressanta sprakanden och knäppljud. Det är den här sortens artister vi kommer ihåg, som t ex Joplin och Cobain, som inte fick hålla på så länge men gjorde ett starkt intryck.

 

Man kan brinna som lövträd. Dessa brinner långsammare än barrträd och deras lågor är inte lika varma. Under deras långa brinntid hinner de dock sammanlagt avge mer värme (kallas för att de har högre värmekoefficient, för de som gillar onödiga uttryck). Vi kan ta Bob Dylan som exempel. Vissa av dessa kan också sluta brinna ett tag bara för att flamma upp igen senare, när man redan var nöjd…

 

Man kan brinna som sur ved. Sådan tar sig aldrig ordentligt utan ligger bara och pyr och ryker i all evighet. Skulle vilja sätta Marilyn Manson som exempel här – man förväntar sig aldrig ett skit av honom, tror hela tiden att man sett det sista av honom, men lik förbannat blir man aldrig av me’n.

 

Man kan brinna som papper. Lågan är ljus och klar, men den brinner fort och efteråt är det ingen som bryr sig om att den någonsin brann. Huvuddelen av dagens popartister hör till denna kategori.

 

Man kan brinna som krut. Ni vet – poff! Ett ljussken och lite rök och sen var det inte mer med det. Skiljer sig dock från pappret då alla kommer ihåg smällen.  Hit hör alla de där artisterna som gjorde en eller två bra låtar och sedan aldrig hördes av mer eller gick och dog.

 

Man kan brinna som plast. Materialet ser färgglatt och prydligt ut men när det brinner så börjar ytan snart bli bubblig, svärtad och ful. Hit kan jag räkna såna som Britney Spears och andra popartister som varade längre än nån månad, men som man alltmer önskar aldrig hade fått börja brinna över huvud taget.

 

Sedan finns det sådan ved som vägrar brinna alls, hur mycket man än försöker. Hit hör nog de flesta aspirerande artister – och brasjäveln som jag och min mor försökte få fyr på häromdan. Vi höll på i en halvtimme innan vi gav upp.

 

Jäklar vad irriterad jag var…

 

 

“Bite my red hot glowing ass! ...Wait a minute. Red hot glowing ass?! Excuse me for a minute... Ow ow ow ow ow ow.”

- Bender, Futurama

 


Kommentarer

Post yer comment:

Name:
Remember me?

E-mail: (will not be shown)

Website:

Comments:

Trackback
RSS 2.0