My Inner Eye

Jag tror att de flesta någon gång har känt ett mått av fascination inför japanska gameshows.

 

Japaner som frivilligt tampas med sumobrottare, klättrar på hala sluttningar, springer i vindtunnlar och Gud vet vad. Alltid i tajta, färgglada dräkter och med ett panikslaget leende på läpparna. Och alltid med ett kännbart och förnedrande straff ifall de skulle misslyckas – vilket är mer troligt än inte. Ofta att få en redig smäll och trilla ner i en bassäng med vatten i obehagliga temperaturer eller innehållandes hajar eller dylikt.

 

Hål i väggen är väl det bästa exemplet.

 

 

Denna gameshow blev ju tack vare Youtube så populär att TV6 försökte göra en satsning med programmet på svenska. Samma bisarra spelidé, med deltagare som måste ställa sig i konstiga ställningar för att ta sig igenom hålen i väggarna som kommer mot dem, och framför allt: Samma smaklösa silverdräkter. Blanda detta med lite svenska ”kändisar” som var desperata nog att vilja få en vägg i huvudet och åka i plurret och vi borde ha en tv-succé!

 

Inte? Vad fan gick fel då?

 

Kanske berodde det på att tempot var för långsamt. Med mindre snack och dubbelt så många väggar per kväll kanske det blivit intressantare.

 

Kanske berodde det på att väggarna, som i den japanska versionen tycktes vara hårda och göra skitont, här var gjorda av luftig frigolit som knappt höll att man tittade för intensivt på den.

 

Kanske berodde det på att vattnet i bassängen man föll ned i, som i originalet var grönaktigt och endast såg otrevligt ut, nu var klarblått och tycktes mysigt tempererat. Deltagarna hoppade ju för fasen i självmant ett par gånger. Skulle vilja ha sett det hända i de japanska programmen!

 

Eller kanske, för att vara helt krass, tycker vi bara att det är roligt när det händer japaner. Att se en svensk halvkändis få en knuff och falla i spat är väl sådär. Att se samma sak, fast värre, hända en liten skräckslagen japan – det är underhållning!

 

TV6 ska väl ha en eloge för att de försökte, antar jag, men tills vidare får vi nog titta på japanska gameshows där de är som bäst: På Youtube, direkt ifrån landet där vattnet i bassängen är grönt och motbjudande och det verkligen ser ut att göra ont att få en smäll.

Så igår var det Earth Hour, som det pratades om i veckor. Släckte ni lamporna? Hm? Hmm?

Själv råkade jag missa hela spektaklet. Jag satt under denna hypade timme på ett grillställe i Stockholm med så gott som hela min kompiskrets och glufsade i mig en gigantisk, icke miljövänlig klump av kokött. Med bacon och whiskey-glaze.


Sen satt man där helt proppmätt och pyste, kollade på klockan och insåg att man spenderat hela Earth Hour-timmen utan att ägna en enda tanke åt miljön. Fan vad duktig man kände sig.

Fast gott var det. Och mätt blev jag.

Så var det helg igen. Dags att gå ut och må taskigt till imorgon.

Have fun y'all.

Har suttit och funderat på det där med tidsresor som jag började snacka om häromdagen.

För ett tag sedan hade jag och en kompis en ganska djup diskussion om just tidsresor. Han ansåg att konceptet var otänkbart eftersom dåtiden är skriven i sten och därför oföränderlig, medan jag påstod att ett sådant resonemang kräver ett specifikt "nu" vilket människan inte har någon vetskap om.

Inte för att jag tror på tidsresor, förstås. Men om någon erbjud dig en Time-turner eller kanske en DeLorean med inbyggd Flux Capacitor, vad skulle man besöka då?

Lönnmörda Hitler innan år 1939? Rädda Lennon? Säga åt Karl XII att ducka, kanske? Bara för att se hur saker och ting hade utvecklats?

Nja, lika bra att inte förändra för mycket. Men nog skulle man satsa på att röja lite på Woodstock '69, hänga i Paris runt förra sekelskiftet, se Shakespeare själv framföra en av sina pjäser, chatta lite med Sokrates och Platon (om man nu kunde grekiska)...

...och, tja, kanske köpa lite tidiga aktier i Microsoft, eller liknande.

Kunde ju inte skada, eller hur?

Na-na-NA, na-na-NA, na-na-NA-na-na-NA…

 

Veckans boktips på MY INNER EYE:

 

Alice’s Adventures in Wonderland

Av Lewis Carroll

 

Barnbok, enligt vissa. Djuplodande filosofiskt experiment med inslag av ordlekar, enligt mig.

 

Blev helt tagen av den här boken då jag läste den på en engelskkurs på universitetet.

 

Alice faller, som för många nog bekant, ner i ett kaninhål och kommer till en värld av uppochnedvänd logik där ingenting är omöjligt, men allt samtidigt tycks vara omöjligt. Här träffar hon diverse bisarra karaktärer, ändrar storlek tills hon inte vet vem hon är, spelar krocket med en flamingo och går på litteraturhistoriens kanske mest omtalade tebjudning.

 

Denna bok rekommenderas varmt från mitt håll. Har dock bara läst den på engelska och kan inte svara för hur bra Carrolls stil överlevt översättningen. Mitt tips är alltså att ni, om ni orkar, borde läsa den på engelska. Lovar att ni kommer att få ut något, även ifall min egen fascination för boken bara skulle bestå i att det är något fel på mig.

 

 

The White Rabbit put on his spectacles. "Where shall I begin, please your Majesty?" he asked.

"Begin at the beginning," the King said, very gravely, "and go on till you come to the end: then stop."

Jag har gillat Sci-fi och Fantasy sedan jag först såg Star Wars när jag gick i fyran. Jag är också en sån där som aldrig smyger med vad jag gillar, vilket som bekant är brukligt att göra genom hela grundskolan och halva gymnasiet om man gillar något annat än det som normen påbjuder.
Jag försökte verkligen gilla fotboll, hockeybilder och hiphop, men det gick bara inte.

Anyway, jag tycker fortfarande om att läsa om och titta på filmer om sådant som inte kan hända. För 8-10 år sedan så tyckte jag det var häftigt. Nuförtiden tycker jag snarare att det är fascinerande hur långt människans fantasi kan nå, hur långt vi kan sträcka oss för att finna så troliga förklaringar som möjligt för omöjligheter.

Ett inslag som jag på sistone blivit särskilt förtjust i är tidsresor. Det finns få saker som kan bli så vackert paradoxala som en rejäl tidsresa. Futurama, Back to the Future, Harry Potter, Heroes. Alla har gett oss riktigt bra tidsreseskildringar.

Det finns dock vissa tidsresor jag finner svårsmälta. Därför, efter att ha sett på TV igår kväll, frågar jag mig med all rätt: Vad fan håller Lost på med?!

Imorgon blir det studio, igen.

Nu verkar det ha fåtts fart på den gäckande manicken som hindrat oss från att lägga trummor, så i morgon skall det bli dunka av. Tror nog det kliar rejält i Chris' fingrar vid det här laget.

Måste bara nämna att en helgs heldagsjobb följt av ny kursstart på universitetet och ett kvällsjobb efter det  inte är bra för huvudet. Jag tyckte jag såg en älg i vardagsrummet...

Jag kanske är naiv, men jag trodde att man kunde gå igenom livet utan att behöva höra trubadurversionerna av Highway to Hell, It's my Life, Breaking the Law och Run to the Hills på samma dag.

Som om inte dessa låtar är outhärdligt söndertjatade i sig själva. Ackustisk gitarr och regelrätt sång la verkligen till två extra lager av meningslöshet. Och timingen kunde inte ha varit sämre.

När man halvvaken sitter och dricker sin kaffe på Ålandsbåten och slänger avundsjuka blickar på ölen på bordet bredvid vill man inte höra trubadursång. Men två mycket blonda flickor satte sig likväl och började glätta igång. Och deras repertoir bestod alltstå till stor del av hårdrockscovers. Jag svepte kaffet och lämnade rummet när Run to the Hills satte igång...

Och när man helt slut efter att ha jobbat i sex timmar sätter sig med en öl i hotellbaren vill man höra kvalitetsmusik om något. Tro fan att en knubbig snubbe i 35-årsåldern - som tydligt tror sig vara ung och snygg trots att hans hårfäste sedan länge förlorat striden mot hans panna - sätter sig med gitarren och kör igång. Efter att sedvanligt ha våldtagit Imagine började han plinka på It's my life. Hade inte ölen kostat över 60 kronor hade jag sprungit därifrån gråtandes.

Om någon trubadur försökt sig på nåt liknande på färjan hem idag så hade ni nog kunnat läsa om mig i rubrikerna imorgon.

Såhär lite snabbt innan jag sticker:

Jag tycker TV 4 börjar bli fräckare och fräckare med sina reklampauser. Nog för att det var illa för något år sedan, när de visade Speed och första reklampausen kom efter introtexterna. Men igår tog de tamefan priset.

När de visade den ryska filmen Night Watch hann knappt FOX Searchlight-logon försvinna innan det bröts för paus.

Låt oss hoppas att det inte är en trend vi skönja...

Jahapp. Tidigt imorgon lämnar jag landet. På sätt och vis, i alla fall.

Ska ta 10-färjan från Grisslehamn till Åland. Ska jobba två dar därborta är det tänkt. Första gången jag jobbar utomlands, faktiskt, så pass som man nu kan räkna det som utomlands. Återkommer  på söndag kväll igen, en erfarenhet och förhoppningsvis ett par kronor rikare.

Och eftersom man ska med båten så blir det väl till att fylla på förråden. Alltid trevligt.

Det enda som grämer mig är att då jag ska jobba när jag kommer över så kan man inte börja dagen med den obligatoriska räkmackan med öl och jäger. Eller, mackan kan jag väl unna mig, men det blir inte samma sak med bara en cola till. Ja ja, får väl klara mig.



Peace out!

Sådär, då har man precis skrivit klart en uppsats i Litteraturhistoria. Ledig fredag! Ahh, sweet relief!

Eftersom jag ändå har huvudet inställt på en viss bok som jag kämpat för att säga något smart om tänkte jag att jag lika gärna kunde lägga upp den som boktips.

Veckans bok på MY INNER EYE:

Världen är rolig.


Idag gick jag och Chris in i studion igen, som vi ofta plägar göra på onsdagar. Jag hade tränat in två gitarrsolon - ett lätt och ett svårare - som jag planerade sätta.

Och vad händer?

Jo, det svårare satte jag nästan på första försöket. Det lätta krävde typ tio tagningar och jag blev ändå inte nöjd.

Skuuumt...

Medan vi ändå är inne på vetenskapligt snack kan jag ju passa på att nämna att det är Darwin-år i år. Det är i år nämligen 150 år sedan Charles Darwins bok Om arternas uppkomst publicerades. Dessutom skulle den gode forskaren ha fyllt 200 i år. Grattis, säger jag.


Och ändå, hur konstigt det kan låta, är vi som tror att gamle Beagle-boy hade rätt (eller i alla fall någorlunda rätt) fortfarande i minoritet. Visst serrö, mer än hälften av världens människor väljer att avfärda evolutionsteorin. Och det är inte bara i religiösa diktaturer och fattiga länder/områden med låg möjlighet till utbildning  som det är så.

Att många i USA är mer inne på det där med att universum skapades på sju dagar för ca 10 000 år sedan vet nog de flesta. Närmare 44 procent väljer skapelsemyten framför evolutionen därborta. Men nästan var fjärde svensk tror inte på Darwin, enligt en Sifoundersökning för några år sedan. Sånt gör mig tamefasen mörkrädd.


Även idag är Darwins teorier alltså kontroversiella. De möter ofta hård kritik och folk påstår att de kan leda till såväl rasism, sexism och mobbing som allmänt förfall. Låtom oss tjafsa emot i all hast:

Rasism. Ok, nazisterna var inspirerade av Darwins teorier, och de där svenska klyftpotatisarna som steriliserade folk ansåg sig hjälpa evolutionen på traven, men vi kan fan inte döma ut Darwin på grund av sådana idioter. Folk som kopplar evulotionsläran till rasism har helt enkelt inte kollat vad seriösa forskare håller på med.

Sexism. Vissa är rädda för att biologiskt forskning kan påvisa skillnader mellan könen och motverka kvinnors framgång i samhället. Till detta kan jag bara säga: Kolla efter om det är i vetenskapligt styrda länder eller religiöst styrda länder som kvinnor har mest frihet och döm själv.

Mobbing. Visst, det naturliga urvalet är faktiskt något av en mobbing-process. Men att köra med detta som argument mot evolutionsläran är ju rent sagt löjligt. Evolutionen har givit människor förnuft. Om fler använde sitt skulle jag nog inte behöva skriva det här...


Ja ja. Grattis i alla fall, Darwin. Jag håller på dig. Hoppas att fler kommer till insikt.

Nu har jag sagt upp min prenumeration på Illustrerad Vetenskap. Inte för att jag inte gillar tidningen utan för att jag har på tok för mycket att läsa ändå och i nuläget känner att en historisk tidskrift bättre passar mitt mossiga, bakåtsträvande jag.

Jag har varit prenumerant hos dem i tio år, sedan jag började på gymnasiet. Känns som om man genomgått en skilsmässa, typ.


Appropå vetenskap. För ett tag sedan slötittade jag på kunskapskanalen och såg ett program om att satelliter och rymdfarkoster troligen kommer att utrustas med segel. Forskare har nämligen tagit fram ett material som är så otroligt jäkla tunt att det reagerar om man bestrålar det med fotoner.

Visst, så långt lät det helt ok. Sen sjönk orden in och jag fattade vad de just sagt.

Materialet rör sig alltså av att man lyser på det. Ok, DET är coolt! Faktiskt!

Ja visst gör det ont när knoppen rister
Annars slutar människan aldrig dricka...


Jo, Boye skulle nog vara stolt över mig.

Man märker att man pluggar för mycket och festar för lite när man blir så här pass bakis. Skumt nog tog det ett bra tag innan det kickade in. Hann både gå upp, koka te, knata iväg och handla frukost, sparka igång två sega kompisar, fixa kaffe och spela lite kort innan det small till.

Sen sa det bara pang. Eller "Ooooughhhhhnnnnhhh...." snarare. Huvudvärken från helvetet. Fick lägga mig på Chris soffa ett tag, varpå hans katt Kajsa passade på att klösa mig i läppen. Älskar dig också, katten.

Eftersom jag via såväl studier som sidointressen kommit i kontakt med ett varierande utbud av litteratur – både konventionell och ovanlig – tänkte jag någon gång i veckan framöver bidra med ett boktips. Inte för att jag tänker konkurrera med alla de bokbloggar som finns där ute, men har man något att bidra med så kan man väl lika gärna göra det.

 

Vad just du anser är bra har jag ingen aning om, men har du ett bibliotek i närheten kan du ju alltid gå dit och kolla. Det är ju fortfarande gratis att låna, än så länge…

 

Veckans bok på My Inner Eye:

 

80 romaner för dig som har bråttom

Av Henrik Lange

 

Ok, vi börjar med en lättsmält bok. Lange har här gett oss en bunt med klassiska romaner i serieform, där handlingen av varje återges på tre serierutor.  Vad som är riktigt skrämmande är att han på så knappt utrymme lyckas fånga andemeningen av berättelserna på ett väldigt bra och träffande sätt.

 

Bland de böcker som återskapats finns Da Vinci-koden, Röda rummet, Flugornas herre, Odyssén, Sagan om ringen och Bibeln. Ett par av dem nästan mer givande som serie än i original…

 

Langes bok kan nog tänkas passar de flesta. För oss som har läst en del är det riktigt underhållande att se de enkla serieversionerna, men även en som inte läst så mycket kan nog uppskatta den. Alla ni som känner att ni skulle behöva lite bättre översikt över alla de där böckerna man har hört talas om men aldrig orkat läsa: Det här är boken för er!

 

 

En bra sak att ha på hyllan, helt enkelt.

Har bestämt mig för att min vän råttan på universitetet ska heta Rodrick.


Tittade efter honom när jag kom från bussen idag men såg honom inte. Han var nog upptagen med att skrämma slag på intet ont anande överklasstudenter på annat håll. You go, rodent!

Idag har jag analyserat dikter. Ok, det kan vara kul ibland, men idag var det bara jobbigt. Jag tror fan att jag aldrig varit så trött som jag känner mig idag.

Kan väl erbjuda ett bra citat av Edith Södergran:

"en gång slockna alla stjärnor,
men de lysa alltid utan skräck."

Att enkla betraktelser i vardagen kan leda till så djupa tankar.

 

Dagen började med att jag träffade en råtta stor som en mindre hund på universitetsområdet. Den gjorde inget väsen av sig, lunkade bara förbi mig som en liten hårig brun boll och hälsade inte ens tillbaka när jag hejade på den. Den såg ut att frysa, så jag tyckte lite synd om den och kände att den säkert behövde höra ett vänligt ord. Tjejen som gick en bit bakom mig skrek för övrigt till ganska ordentligt när hon såg den stackaren. Inga sympatier där, inte.

 

Tjugo meter längre fram flög en kaja förbi mig med ett godispapper i näbben. Väl funnet. Kan tänka mig att ett sånt föremål måste vara intressant och spännande för gemene fågel. Bara den inte får för sig att äta det, för pappret såg varken lättsmält eller näringsriktigt ut.

 

Någon gång runtikring dessa händelser slogs jag av insikten att jag kände ett visst mått av samhörighet med dessa stackars djur. Att leva på smulorna efter de som står högre i näringskedjan. Nu menar jag inte ekonomiskt – där finns det gott om människor som har det sämre ställt än mig. Har själv både mat, husrum och egen blogg, så pengar klagar jag inte på. Eller, tja, inte så mycket i alla fall. Nej, jag menar kulturellt.

 

Intressantare än Melodifestivalen? Javisst.

 

Den kultur som erbjuds i vardagen lämnar ofta mycket över att önska. Ta 2000-talets tv-tablåer som uppenbart exempel. Dokusåporna har kommit in i någon sorts tredje generationens kapprustningssfas, tv-serierna blir alltmer bombastiska, humorn blir alltmer banal och precis när man återhämtat sig efter melodifestivalsnacket så börjar det om igen. Idol skördar årligen siffror på förnedringskonceptet, vi bjuds på stjärnor på slott, kärlekskranka singelbönder och halvplastiga dramatiseringar om engelska kungar, bara för att nämna några saker. Och i det nya årtusendet ger melodifestivalen oss inte pastischmusik bara 1-2 kvällar om året utan typ 8-10. Hurra för utvecklingen.

 

Nu var det väl kanske inte så överdrivet mycket bättre förr. Tv-utbudet innehöll en hel del erbjudanden av tvivelaktig kvalitet redan på 90-talet, vill jag dra mig till minnes. Fast humorn var faktiskt roligare då, av någon anledning – vilket ju i och för sig kan ha med att man blivit lite äldre de senaste tio årenatt göra. Men TV4s reklampauser var definitivt kortare.

 

Var och en får väl i och för sig bli salig på sitt sätt. Om man känner att man får ut något av dagens tv-utbud så är inte jag den som hindrar er från att titta. Men låt mig bara befästa min poäng, som diverse råttor och kajor hjälpte mig att finna, att merparten av den kultur som vi får in i våra hem i detta utvecklingens skimrande tidevarv har ungefär samma näringsvärde som ett godispapper.

 

Är fortfarande för besviken efter Metallica-floppen för att orka vara djupsinnig, så mitt utlovade inlägg om fildelning får nog vänta en dag eller två.

 

Appropå när det gällde annat: Har ni tänkt på att när vi lånar in nya verb i språket så får de alltid svag (regelbunden) böjning.

 

Woka – wokade – wokat, till exempel.

 

Inte så konstigt eftersom bara några av de gamla ”arveorden” har stark böjning.

Springa – sprang – sprungit

Vika – vek – vikit

Stryka – strök – strukit, osv.

 

Fast erkänn att det vore lite skoj att börja böja låneverb efter starka mönster, bara för att vi kan.

 

Woka – wök – wukit

 

Bara en tanke…

Och precis som i Oz så visade sig trollkarlen vid slutet av vägen vara något av en besvikelse.



Ja, nu var det ju verkligen inte Metallicas fel att de fick ställa in konserten. Hetfield var sjuk och jag tvivlar på att de hade ställt in om det inte funnits goda själ till det. Men det gjorde inte att det kändes mindre surt att sitta där, på finfin plats, och få veta att det bara var att knata hem igen.

Fast nu knatade vi iochförsig iväg och försökte ha roligt ändå. Ett antal öl och ett Metallica-coverband senare är den gode Betraktaren en något sliten omvärldsanalytiker.

Det där med coverbandet var för övrigt en intressant historia.

Det hade varit kul att bedriva någon slags antropologisk studie om det. Krogen fylldes nämligen ganska snart av besvikna Metallica-fans, vilka röjde rejält framför coverbandet. Ok, det var ett jävligt bra coverband, men ändå.

Jag fick känslan av att de energiska ungdomarna laddat upp sitt behov av att få dyrka någonting denna kväll, och att de när Gud icke var anträffbar så att säga började dansa runt guldkalven istället.

Men jag var som sagt själv alldeles för besviken denna kväll för att betänka detta närmare...

Ja, så var det snart dags att bege sig mot Globen och se Metallica.



Känns skumt. Det är ju ändå mina gamla tonårsidoler. Bandet som jag älskade och sedan trodde mig ha lämnat bakom mig. Och på nåt jäkla vänster går jag ändå runt och tycker att det ska bli skitkul.

Så ikväll är det metal som gäller. Imorgon hade tänkt rambla lite om mina tankar om fildelning, eftersom Metallica lätt för tankarna till detta område...

Peace out, Futhamuckers!

Idag har jag ansat häcken.

...

Och nej, det betyder inte vad hälften av er säkert tänkte. Jag gav mig helt enkelt på granhäcken här utanför med en förvuxen sax och visade att ska det växas så ska det fan växas på min nåder. Inte helt enkelt när man fortfarande är lite småsjuk, men jag fick det gjort i alla fall.

Appropå ingenting, ifall ni har tråkigt: Min gode vän Chris (http://chrippz.blogg.se) har en humoristisk ådra som då och då dyker upp. Kolla in denna: http://chrippz.blogg.se/2009/march/facebook-aldre-an-du-tror.html. Jag garvade häcken av mig, välansad eller inte...

Så antar vi en till liten utmaning, denna gång ifrån Veronica (http://www.hundrafemtiocentimeter.blogspot.com/). Reglerna löd ungefär som följer:

Varje svar måste börja med första bokstaven i ditt namn! Alla svar måste vara riktiga, hitta inte på ord! Om personen som utmanade dig har ett namn som börjar med samma ord som ditt får du inte ge samma svar som han/hon gjort. Du får heller inte skriva samma svar två gånger eller skriva ditt eget namn som svar.

1. Vad heter du?: Andreas
2. Ett ord på fyra bokstäver:  Avig
3. Flicknamn: Anastasia
4. Pojknamn: Adolphus
5. Yrke: Apotekare
6. Färg: Akvamarinblå
7. Klädesplagg: Allmogedräkt
8. Mat: Ansjovispizza
9. Sak i badrummet: Anka (i gul plast)
10. Plats/stad: Avesta
11. En orsak att vara sen: Aliens
12. Något man skriker: Anfäkta och anamma!
13. Film: Alice i Underlandet
14. Något man dricker: Apelsinjuice
15. Band: Aerosmith
16. Djur: Alpacka
17. Gatunamn: Alviksvägen
18. Bil: Ahlgrens...
19. Sång: About a Girl (Nirvana)
20. Aktivitet med mer än en deltagare: Allsång

 

Och jag utmanar.... DIG! Kull! Du har den!

Efter ett par veckor på tom plånbok är det fasen inte dumt att öppna sitt konto och inse att man inte är pank längre.

CSN hostade upp, till slut. Tack tack, Studiestödsnämden, allt är förlåtet (för närvarande....)

Firade detta på min eget lilla sätt, med att inhandla en ananas. Fråga inte. Den skall nu avnjutas till Apocalypse Now tillsammans med en kall öl.
Trevlig fredag på er!


"Game's over, losers! I have all the money. Compare your lives to mine and then kill yourselves."
- Bender, Futurama

Imorgon ska bli en intressant dag för mig. Då skall jag nämligen få veta om CSN, vilka jag ju nyligen förpassade till helvetets lägsta krets, behagar hålla sin del av avtalet och skickar mig some Cash&Candy.
Eller ja, godiset kan de ju strunta i om de vill, men pengarna är jag bra sugen på.

Mest störande är väl när man, efter att ha spenderat en ansenlig del av ditt liv i deras telefonkö, får berättat för sig med en aningens hånfull röst att hela tjafset egentligen skulle ha varit mitt eget fel.

I velhette heller, säger jag. Jag VET att jag gjorde allt jag skulle. Men, men.

Bara man får pengar så blir man glad igen.

Gamle Dante Alighieri var en synnerligen begåvad poet och författare, men hans helvetesskildring i Den gudomliga komedin har kanske blivit en aning gammaldags. Likt en förtappad Vergilius skall jag därför nu visa er, kära läsare, hur helvetet egentligen ser ut - vilka som vistas i de nio kretserna och hur de straffas.


Här i förgården, Vestibulen, står diverse bilmekaniker och andra förståsigpå-hantverkare och yvas över att de inte för fara över floden. Taskigt läge. Vi kan däremot fritt hoppa ombord med färjkarlen Charon och dra vidare.

I
Första kretsen bjuder på lite dåliga förebilder, såsom dokusåpa-kändisar, som får uppleva känslan av att inte bli uppmärksammade. Där borta till höger återfinner ni bland annat alla Big Brother-deltagarna, instängda i en lägenhet utan kameror.

II
I andra kretsen finner vi lite griniga busschaufförer, som tvingas mötas av idel sura miner till priset av en dryg hundralapp i veckan.

III
Och i tredje kretsen står det en drös dåliga pedagoger, däribland halva lärarkåren från Engelska och Nordiska institutionerna på Stockholms Universitet. Dag ut och dag in delas de in i godtyckliga smågrupper och får lyssna på diverse dumheter.

IV
Nere i fjärde kretsen finns kliché-musikerna, vilka plågas av insikten av hur värdelösa deras musikinsatser varit. Idel Idol-deltagare och popartister kan ses, och svenska dansbandseliten har sin egen sektion till vänster här. Där får exempelvis Thorleifs ett extra hårt straff för Sweet Kissing in the Moonlight.

V
Reklammakare hamnar här nere i femman. De straffas här på olika sätt, men alltid kommenterade av stressade och pockande röster som glättigt talar för varför just deras straff är det bästa att tillgå.

VI
I sjätte kretsen står dörrvakter i en lång kö fram till dörren till paradiset. De får dock ständigt höra att de inte får komma in på grund av diverse luddiga skäl och ombeds ta en promenad och sedan ställa sig sist i kön.

VII
Till sjunde kretsen skickas man om man uppfunnit något riktigt ondskefullt. Där borta kan ni exempelvis se snubben som uppfann väckarklockan, som förgäves försöker få sova ut.

VIII
Musikkritiker och självutnämna musikaliska besserwissers hamnar i åttonde kretsen, där de (helt enkelt) blir sågade. Till höger kan ni till exempel se medlemmarna i förra Idol-juryn bli jämnade med fotknölarna.

IX
Och i den nionde och sista kretsen finner vi de som jobbar i CSNs kundtjänst, vilka tvingas sitta i telefonkö till tidens ände, med en röst som säger "Tack för att ni väntar" i örat på dem var tionde sekund.

Vaddå? Att jag är bitter på CSN? Nää då.

Idag blåste jag Pressbyrån på en femma.

Skulle betala 35 kr. Slängde fram sex femkronor och sa att det var jämnt. Tjejen i kassan märkte inget.

Ingen stor grej, kan tyckas, med tanke på hur mycket jag sponsrat den butiken med de senaste terminerna. Men annars brukar jag tamefasen vara ärligheten själv. Otroligt vilka drastiska åtgärder man kan drivas till när plånboken börjar knorra. Imorgon ska jag ringa till CSN och fråga varför in i hela helsefjärd de inte gett mig några pengar än.

Och det är ju alltid lika kul att ringa till CSN. Önska mig lycka till...

Visste ni att nysningar kan uppnå hastigheter över 160 km/h?
Tror mina maxar närmare 200-strecket, jag...
Jo, så var man hemma från norrlandsresan igen, med tillgång till uppkoppling och annat sånt där som kan låta en uppdatera sin sida ibland.

Det enda jag lyckades dra med mig hem ifrån norrland var en redig förkylning, vilken jag troligen blev tilldelad av en av mina reskamrater. Hade dock tid på mig att dela med mig av den till resten av gänget också. Vänta ett par dagar ni bara...

Känner mig svag som ett litet lamm. Det är sådan där grej med att vara snubbe: Man ska kunna ta en knytnäve mot näsroten eller ett pistolskott från nära håll utan att blinka, men blir man förkyld har man all rätt i världen att vara liten och hjälplös ett tag.

Så det tänkte jag vara idag.