My Inner Eye

Jag har gillat Sci-fi och Fantasy sedan jag först såg Star Wars när jag gick i fyran. Jag är också en sån där som aldrig smyger med vad jag gillar, vilket som bekant är brukligt att göra genom hela grundskolan och halva gymnasiet om man gillar något annat än det som normen påbjuder.
Jag försökte verkligen gilla fotboll, hockeybilder och hiphop, men det gick bara inte.

Anyway, jag tycker fortfarande om att läsa om och titta på filmer om sådant som inte kan hända. För 8-10 år sedan så tyckte jag det var häftigt. Nuförtiden tycker jag snarare att det är fascinerande hur långt människans fantasi kan nå, hur långt vi kan sträcka oss för att finna så troliga förklaringar som möjligt för omöjligheter.

Ett inslag som jag på sistone blivit särskilt förtjust i är tidsresor. Det finns få saker som kan bli så vackert paradoxala som en rejäl tidsresa. Futurama, Back to the Future, Harry Potter, Heroes. Alla har gett oss riktigt bra tidsreseskildringar.

Det finns dock vissa tidsresor jag finner svårsmälta. Därför, efter att ha sett på TV igår kväll, frågar jag mig med all rätt: Vad fan håller Lost på med?!