My Inner Eye

Att ha hund eller katt anses generellt sett vara nyttigt. Djurens närvaro minskar stress och är bra för hjärta och psyke. Detta har många studier visat.

Nya amerikanska rön kan dock visa på motsatsen. Husdjur kan rent ut sagt vara farliga för hälsan.

Man har nämligen funnit att hund och katt ligger bakom 87 000 fallskador årligen i USA. Matte och husse snubblar helt enkelt över sina husdjur.


Och med min katt, Cognac, som har en fallenhet för att kuta in framför fötterna på en hela tiden så lär jag nog snart stå med näsan i backen jag med.

Tänkte slå ytterligare ett slag för folkbildningen och det onödiga vetandet.

 

Etymologi är alltså läran om ords ursprung och härkomst. Inte för att jag kan lova dig att ditt liv blir bättre för att du kan förklara varför pulka heter pulka (från det samiska åkdonet ”bulki”, för den intresserade) men jag kan nästan garantera att tillvaron blir intressantare när man börjar komma in i tänket.

 

Denna gång har jag några djurnamn att analysera. Informationen kommer även denna gång delvis från boken Om ett ord 2 av Daniel Ernerot och Emil Holmström (Bokförlaget Forum, Stockholm 2008).

 

 

TIGER. Den största och randigaste av alla katter. Den svenska underarten är mest känd för sin tystlåtenhet. Kommer av latinets ”tigris”, lånat från grekiskan som i sin tur lånat det från persiskan. Ursprungsordet ”tigri” betydde där troligen ”pil”. Man är inte helt på det klara om det syftar på djurets snabbhet eller på dess tänder.

 

 

Rawrhs and stripes

 

ORANGUTANG. De vill ju va’ som du-u. Stavningen har ändrats lite med tid och rum, men redan på 1600-talet fanns ordet i svenskan. Ursprungligen är det malaysiskt, en sammansättning av ”orang” – ”människa” och ”hutan” – ”skog”. ”Skogsmänniska”, helt enkelt.

Shoo-be-do-be-do-wah

 

BI. Man kan vara både flitig och arg som den här stekeln. Man kan också helt enkelt vara bi, men det är någonting annat. Ordet har vi haft med os sedan äldre fornsvensk tid och det är gemensamt i de germanska språken. Troligtvis är det ett onomatopoetiskt – ljudhärmande – ord. Biiiiiiiiiiiiiiii…

Jovisst, surrrru!

 

VARG. Att ingen skulle vara rädder för denna är ju bevisligen fel. Det finns inga dokumenterade vargövergrepp på människor, men djurstackarn har likväl alltid varit fruktad och demoniserad. Ordet varg användes till en början eftersom folk av skrock inte ville säga djurets riktiga namn: ulv. Det fornsvenska ”vargher” betyder också ”förbrytare” och är för övrigt besläktat med engelskans ”worry”.

What? Me worry?

 

HÖNA. I Skandinavien har vi hållit höns i ca 2000 år, och ordet för dem har också hängt med en bra stund. Det är lite paradoxalt bildat av ordet ”hane”, som utöver att betyda herr-djur också är ett gammalt ord för tupp. ”Höna” är helt enkelt den feminina varianten av ordet.

BWAAK-bokk-bokk-bokk

 

PLUGGHÄST. Det råder mycket delade meningar om huruvida dessa kusar är flockdjur, och om det verkligen är bra för dem att ha trettio stycken i samma fålla. De har i vilket fall som helst travat runt i språket sedan mitten på 1800-talet, vilket förklarar ordets lite ålderdomliga ursprung. På den tidens skolbänkar, där bänk och pall satt ihop i ett stycke, fick eleverna sitta grensle när de studerade – lite som på en häst.

Varje gång jag lagar mat slås jag av samma insikt:

Människan är ett konstigt djur. Vilket annat djur skulle lägga ner så mycket tid och kraft på att stila till något så basalt som mat? Matböcker, matprogram, kocktävlingar, matkritiker...

Enligt biologerna är vi "människan som vet att hon vet". Kanske borde vi snarare kalla oss "den matlagande människan" - Homo culinaris.


Skulle vilja se ett lejon slänga ihop en vitlöksmarinad till zebran.

Skulle vilja se en örn fixa en fräsch grönsallad med krutonger till kaninen.

Skulle vilja se en grizzlybjörn vispa ihop lite hollandaisesås och klyfta upp en citron till laxen.


Vilken vettig varelse skulle någonsin ställa sig vid spisen och påbörja ett timslångt kulinariskt projekt när den redan är hungrig? Nä, människan är fasen ett skumt djur.

...vilket förstås betyder "jag kan inte höra dig - jag har en banan i örat".


Bananen, den exotiska varan som tagit sig in i folkhemmet och kommit att bli en symbol för det vardagliga och småtrista svenska. Svenne Banan, heter det ju som bekant.

Bananen gjorde sitt intåg i Sverige på 30-talet, under rådande depression. Dess ankomst hit var ungefär samtida med jazzen, vilket kanske inte helt var ett sammanträffande. Både jazzen och bananen hade något frigjort över sig. Något exotiskt. Något sensuellt.


Detta visste ni kanske inte om bananen:
- Bananen är egentligen ett bär
- Bananens vetetnskapliga namn är musa
- Bananen skördas grön och eftermognas innan försäljning
- Bananen odlas huvudsakligen i Centralamerika men härstammar från Asien
- Bananen var känd i Europa redan under antiken.
- Banan heter inte "guleböj" på norska.


Så vadan detta snack om bananer? Jag har två skäl:

1. Jag hatar bananer. Jag vet inte ens varför. Normalt sett så äter jag nästan allt, men just bananer tycker jag smakar skitsnuskigt.

2. Bananfodralet - vilket varannan jäkla svensk använder - ser verkligen perverst ut. Det går inte att komma ifrån.

Igår diskuterade jag smått ämnet sillkungar med Chris, som också tagit upp ett liknande inlägg på sin blogg.


Jodå, en stor firre är det allt. Tydligen den längsta av alla benfiskar, med en maxlängd på 11 meter (hajar kan vara längre, men de är som kanske bekant broskfiskar). Enligt rykten har även exemplar av sillkung på närmare 17 meter återfunnits, men dessa tycks vara obekräftade.

Sillkungen är egentligen en djuphavsfisk, men kan ibland komma upp till ytan. Förr i tiden trodde för övrigt fiskare att om man fångade en sillkung så skulle all sillen försvinna från området. Det är också mycket troligt att iaktagelser av sillkungar ligger bakom gamla tiders myter om sjöormar.

Jag hade hört talas om sillkung tidigare, men jag trodde att det var en myt - tills Illustrerad vetenskap kom med en artikel som bland annat tog upp dessa förvuxna strömmingar. Där nämndes att fisken ifråga inte är någon uppskattad matfisk, eftersom köttet är mjukt och geléaktigt.


Sillkungen är ett exempel på djuphavsgigantim - alltså att djur i djuphavet blir mycket större än sina släktingar på grunt vatten. Just sillkungen har inga nära släktingar, men många andra djuphavsgiganter har. Såsom jättebläckfisken (15 meter lång), djuphavs-rörmasken (2,4 meter lång) och jättehavsgråsuggan (40 cm lång).

Tänk er en gråsugga på nästan en halv meter. Mysigt...

All the world's a stage,
And all the men and women merely players:
They have their exits and their entrances;
And one man in his time plays many parts

- William Shakespeare (As you like it, 2:7)


Ett av mina favvocitat. Gillar det så mycket att jag en gång skrev en låt utifrån det.

Häromdagen skrev jag något om att en dag känns uppdelad i flera om man gör riktigt mycket. Igår dryftade jag detta med min ömma moder över en kopp kaffe med chokladrån och hembakta havreflarn. Hon föreslog då att det kunde bero på att jag under dessa delar av dagen iträtt mig olika roller.

Smart sagt av henne. Hade jag faktiskt inte tänkt på. Och när jag började fundera på det så stämde det ganska bra.

Under del ett av dagen, då jag pluggade, intog jag självklart studentrollen. Ni vet, den där lite trendigt uppgivna och halvneurotiska bilden av en stressad och utarbetad ungdom som alla studenter vill framställa sig som.

Del två, då jag fikade med ett par vänner, spenderade jag i min neutrala kompisroll. Då är man avslappnad, lugn och pratsam - men ändå kanske inte helt sig själv.

Tredje delen jobbade jag, så då gick jag in i min arbetsroll. Professionell, pedagogisk, uppmuntrande. Nästan lite Lasse Berghagen-aktig.

Och under fjärde delen, då det blev kortspel med grabbarna, gick jag in i min mer maskulina tävlingsroll. Då är det testosteron, rivalitet och känslokall taktisk manipulation som gäller.


Jo ni, mänskliga varelser. Tro inte att det bara är psykiskt obalanserade individer som har rätt till lite personlighetsklyvning. Hela världen är en scen, och var och en spelar vi våra roller. Och om ni ursäktar mig ska jag gå och byta scenkläder inför nästa akt. Nu blir det tävlingsrollen igen.

Exeunt!

Medan vi ändå är inne på vetenskapligt snack kan jag ju passa på att nämna att det är Darwin-år i år. Det är i år nämligen 150 år sedan Charles Darwins bok Om arternas uppkomst publicerades. Dessutom skulle den gode forskaren ha fyllt 200 i år. Grattis, säger jag.


Och ändå, hur konstigt det kan låta, är vi som tror att gamle Beagle-boy hade rätt (eller i alla fall någorlunda rätt) fortfarande i minoritet. Visst serrö, mer än hälften av världens människor väljer att avfärda evolutionsteorin. Och det är inte bara i religiösa diktaturer och fattiga länder/områden med låg möjlighet till utbildning  som det är så.

Att många i USA är mer inne på det där med att universum skapades på sju dagar för ca 10 000 år sedan vet nog de flesta. Närmare 44 procent väljer skapelsemyten framför evolutionen därborta. Men nästan var fjärde svensk tror inte på Darwin, enligt en Sifoundersökning för några år sedan. Sånt gör mig tamefasen mörkrädd.


Även idag är Darwins teorier alltså kontroversiella. De möter ofta hård kritik och folk påstår att de kan leda till såväl rasism, sexism och mobbing som allmänt förfall. Låtom oss tjafsa emot i all hast:

Rasism. Ok, nazisterna var inspirerade av Darwins teorier, och de där svenska klyftpotatisarna som steriliserade folk ansåg sig hjälpa evolutionen på traven, men vi kan fan inte döma ut Darwin på grund av sådana idioter. Folk som kopplar evulotionsläran till rasism har helt enkelt inte kollat vad seriösa forskare håller på med.

Sexism. Vissa är rädda för att biologiskt forskning kan påvisa skillnader mellan könen och motverka kvinnors framgång i samhället. Till detta kan jag bara säga: Kolla efter om det är i vetenskapligt styrda länder eller religiöst styrda länder som kvinnor har mest frihet och döm själv.

Mobbing. Visst, det naturliga urvalet är faktiskt något av en mobbing-process. Men att köra med detta som argument mot evolutionsläran är ju rent sagt löjligt. Evolutionen har givit människor förnuft. Om fler använde sitt skulle jag nog inte behöva skriva det här...


Ja ja. Grattis i alla fall, Darwin. Jag håller på dig. Hoppas att fler kommer till insikt.

Nu har jag sagt upp min prenumeration på Illustrerad Vetenskap. Inte för att jag inte gillar tidningen utan för att jag har på tok för mycket att läsa ändå och i nuläget känner att en historisk tidskrift bättre passar mitt mossiga, bakåtsträvande jag.

Jag har varit prenumerant hos dem i tio år, sedan jag började på gymnasiet. Känns som om man genomgått en skilsmässa, typ.


Appropå vetenskap. För ett tag sedan slötittade jag på kunskapskanalen och såg ett program om att satelliter och rymdfarkoster troligen kommer att utrustas med segel. Forskare har nämligen tagit fram ett material som är så otroligt jäkla tunt att det reagerar om man bestrålar det med fotoner.

Visst, så långt lät det helt ok. Sen sjönk orden in och jag fattade vad de just sagt.

Materialet rör sig alltså av att man lyser på det. Ok, DET är coolt! Faktiskt!

Etymologi, för de som inte är lika hobbynördiga som vissa av oss, är läran om ords ursprung och härkomst. Har alltid tyckt att om man använder sig av ord hela tiden så kan man ju alltid ta en sekund till att lära sig lite om dem. På så sätt kan man få en viss respekt för språkets komplexitet och en ökad förståelse för hur språk är sammanlänkade.

 

Och om inte annat så kan det vara lite kul.

 

Några vanliga ord, delvis hämtade ur boken Om ett ord 2 av Daniel Ernerot och Emil Holmström (Bokförlaget Forum, Stockholm 2008):

 

Pyttipanna. ”Pytt” syftar till skillnad från vad vissa tror inte alls på storleken på bitarna som ingår i rätten. Det är snarare en variant av det dialektala ”putta” eller ”pötta” – samma ord som engelskans ”put”. Pyttipanna betyder alltså närmast ”stoppa i pannan”.

 

Mums...

Semla. Allas vår fettisdagsbulle. Uttrycket kommer från ett tyskt ord för ljust vetebröd, ”Semmel”. Längre tillbaka härstammar det ifrån latinets ”simila” som betyder ungefär "mjöl". Semlan kom till Sverige på 1700-talet och innehöll redan då mandelmassa, men man brukade koka den i mjölk innan man käkade den. Detta lade man så småningom av med. Först runt förra sekelskiftet började man servera den med vispat grädde.

 

Mums, mums...

Paj. Detta ord är helt enkelt en 1800-tals-försvenskning av engelskans ”pie”. Maträtten har ingenting med den alternativa Svenska betydelsen ”trasig” att göra, som kommer av romanis ”pajsa”, ”förstöra”. Maträttens engelska namn är troligen besläktat med latinets ”pica” som betyder ”skata”. Maträtten kan nämligen liknas vid skatans bo, i vilket den tjuvaktiga fågeln brukar samla på sig lite av varje – precis som man kan fylla sin paj med nästan vad fan som helst.

 

Våffla. Mmm, med sylt och grädde. Ordet är ett lån från tyskan, där ”Waffel” betyder ”honungskaka”. Detta är troligtvis en anspelning på det klassiska rutmönstret, som inte helt långsökt kan likna binas honungskakor.

 

Pizza. En exotisk maträtt på 60-talet som väl blivit ganska mainstream i dagsläget. Ordet dök upp i Neapel på 1500-talet, men man är inte helt säker på ursprunget. Det kan vara kopplat till ”pitta”, ett tunt bröd som är vanligt i sydöstra Europa. Det kan också vara bildat av ”pieca”, som användes för att beskriva det svarta och brända som blir till vid gräddning. I så fall kommer ”pizza” ytterst av latinets ”pix” som betyder ”tjära”.

 

Vad hungrig jag blev. Får bli en nattmacka. Peace out!

 

 

”There was nothing wrong with that dish! The salt level was 10% below a lethal dose!”

- Bender, Futurama

Ikväll blev det fasen sent, men vad gör man. Jobbet framför allt. Måste ha råd med norrlandsresan i nästa vecka.

 

En jämförelse av nedsmutsning och resursslöseri mellan Kina och Sverige var det ja.

 

Det är ju som bekant ett väldigt snack om miljön här i landet sedan ett par år tillbaka. Inget ont om det – att värna om miljön är alltid bra – men efter att ha sett hur det ser ut i Kina så känns den svenska debatten ibland lite småaktig.

 

För att ta ett exempel: Det kan låta som en klassisk storstadskliché, men även på bra dagar kan man inte se solen i Shanghai. Under den dryga vecka jag var i staden såg jag bara solen en gång, efter att ett rejält skyfall fått smogmolnet att sjunka undan. Detta kom som en komplett överraskning och varade bara i ett par timmar. Sedan återgick himlen till att vara oskyldigt grå igen.

Shanghai, en dag med fint väder.

 

Sverige har ju enligt uppgift en av Europas äldsta vagnsparker, men jämfört med Kina ser de svenska vägarna ut som rena bilmässan. Kinas fordonspark är lastgammal och skitig. Och eftersom fler och fler medelklasskineser får möjlighet att äga och använda bil så kommer nog avgaserna knappast minska under de kommande åren. Och det är ju inte som man kan be dem att avstå från bilkörning. Tänk om någon hade kommit till Sverige på 50-talet och sagt att vi inte borde köpa bilar trots att vi kunde. Fet chans att vi hade lytt det rådet!

 

Värre än smutsigheten var nog ändå resursslöseriet.

 

Kina är som bekant inne i en byggboom (eller var vid denna tidpunkt – jag tror att den ekonomiska världssituationen dämpat denna en aning). Gamla byggnader rivs och nya konstrueras. Och det går fort! Lite väl fort. Här finns en viktig skiljepunkt mellan de svenska och de kinesiska mentaliteterna. I praktiken: kvalitet kontra hastighet.

 

Det finns i Kina, enligt min syster som bott där ett tag nu, en ära i att göra sitt jobb snabbt. Därför blir kvaliteten inte sällan lidande (Made in China, ni vet). Ett bostadshus i Shanghai är till exempel byggt för att bestå i ca tio år. Syrran köpte sin lägenhet när huset var nybyggt, och bara tre år senare hade det uppstått stora fuktskador. Byggnaden var nämligen så pass slarvigt konstruerad att regnvatten rann in i väggarna. Fast det hade gått fort att bygga den!

 

Denna kulturella mentalitet går därtill djupt. Om man skulle fråga en kines om det inte gick att bygga noggrannare så att husen skulle hålla längre skulle svaret bli ungefär: ”Varför då? De ska ju ändå rivas om tio år.” Det vore alltså lika befängt som om någon skulle be en svensk bygga snabbare och helt ignorera kvalitetskraven.

 

Nej, efter att ha sett detta och sedan återvänt till den fantastiskt blå himlen här i landet så har man lite svårt att se svenskar som skräpiga av sig. Kanske värt att tänka på.

I somras hälsade jag på min syster och hennes familj, bosatta i Shanghai. Farsan bjöd på resan som en tidig födelsedagspresent och syrran bjöd på boendet, så det var en av de ekonomiskt mest hållbara resor jag varit på. Perfekt för en halvfattig student. Ännu bättre var att syrran gjorde ett riktigt bra jobb som guide, vilket lade ett par hundra pluspoäng till resan.

Jag i Shanghai, med solen i ögonen.

 

Prålig byggnad.

Några betraktelser:

 

1. Kinamat är godare i Kina. Fast här var det nog behjälpligt att min syster kunde visa vilka ställen man kunde lite på och hur man beställde för att få det man ville. Annars hade jag väl med min tur fått stekt ris med hundskit eller nåt. Nyttigt tyckts det också vara. Jag tappade typ tre kilo på en vecka (men hittade dem snart igen efter hemkomsten…).

 

2. Svenska städer har inte mycket att komma med i storlek och invånare. Det är nu lite oklart hur många som egentligen bor i Shanghai, med många oregistrerade och hemlösa, men så många som upp till 20 miljoner är enligt källor inte otänkbart. Mer än dubbla Sveriges befolkning i samma stad. Då är man fasen inte stor.

 

3. Det krävs mod för att ge sig ut på vägarna. Min systers familj höll sig med privatchaufför (vilket man nog inte behöver vara mångmiljardär för att göra i det landet), eftersom kineser är otroligt petiga/revirbevakande i trafiken. I en trafikolycka med en västerlänning inblandad kommer det alltid finnas ett par dussin kineser som skyller på västerlänningen, oavsett vems fel det egentligen var. En kinesisk chaufför är därför bra att ha, då denne kan tjafsa med andra kineser på lika villkor.

 

På tal om trafikolyckor. Minsta lilla knuff med imaginära repor som resultat är tillräckligt för kinesiska bilförare att kliva ur och börja vifta med armarna och kräva skadestånd. Och inte kör man åt sidan för att göra upp, som vi duktiga nordiska förare. Nej lämna bilen mer eller mindre där den står, bara. Mitt i en körfil på huvudleden. Gärna i rusningstrafik. Varje liten färd kan vara ett äventyr i Mittens rike…

 

4. Ska någonting rivas så anlitar många mindre bolag endast ett hundratal arbetare med släggor, eftersom dessa kostar mindre än att hyra en bulldozer.

 

 5. Efter att ha upplevt Kinas variant av miljötänk så kommer man aldrig igen tycka att skandinaver smutsar ner. Eller slösar med resurser, för den delen. Detta var den största insikten jag kom till under resan, så det känns som om den borde få ett eget inlägg.

 

Fortsättning följer imorgon.

Så har man överlevt ännu en fredagen den 13:e.

Särskilt skrockfull är man ju inte, men nog blir man lite fundersam när man ger sig av. Särskilt när man ska in till stan för att prova linser. Var ju en aning orolig att man skulle peta ut ett öga eller nåt...

Som många säkert vet - i synnerhet efter att Da Vinci-koden blev populär - är grunden för detta datumskrock det som hände fredagen den 13 oktober 1307, då Tempelherreorden förråddes av påven Clemens V och kung Filip IV av Frankrike. Lite fånigt är det ju att oroa sig för otur på grund av något som hände för mer än 700 år sedan.

Och efter otursdagen blev det Alla hjärtans dag.



Ja, det är väl lite kul med en dag om året då man ska visa sin kärlek lite extra och så, även om fritänkaren i mig har lite svårt att acceptera denna dag. Det finns ingen dag på året då det är så skönt att vara singel som på Alla hjärtans dag. Är inte alls avundsjuk på alla de som har någon att fira denna dag med. Inte alls...

Jag tycker lite som Nemi. Vi borde instifta en Anti-alla-hjärtans-dag, som avsätts till att berätta för alla as och jobbiga människor hur illa man tycker om dem. Komplett med "Hatar dig"-kort och hela kittet!

Tja, varför inte?