My Inner Eye

Måste bara säga det. Jag älskar Heroes.

Plöjde klart säsong 1 i går kväll. Sedan man såg den sist hade man ju glömt att den var rent poetisk emellanåt. Med Ted, den radioaktive mannen som går runt och riskerar att få en härdsmälta. Isaac, den missbrukande profetiske konstnären. Ah, så tilltalande bizarrt!

Fast det som verkligen gör serien är ju helt klart Sylar. Årtiondets tveklöst skönaste bad guy.


Har sagt det många gånger, men om jag kunde ta över folks krafter genom att skära upp huvudet på dem så hade jag gjort det. Utan tvekan. Måste hålla ögonen öppna ifall någon av mina vänner råkar flytta en kaffekopp med tankekraft eller tycks besitta tillstymmelsen av telepati eller dylikt. För då åker brödkniven fram...

Jaja. Nu ska jag in i studion med Chris igen. Ljuv musik och många svordomar väntas.

Och när det ändå gällde personlighetstyper...

Sitter själv och ser om säsong 1 av Heroes nu i dagarna. Riktigt riktigt bra, faktiskt. Jag rekommenderade detta till en vän till mig som är lika besatt av serien, och fick svaret: "Varför då? Jag vet ju hur den slutar."

Personen ifråga var för övrigt densamma som körde över mig med sin monsterkortlek.

Jag har fått liknande kommentarer förut av diverse människor, både gällande tv-serier och filmer. Som när jag såg om den briljanta första säsongen av Lost, och när jag glodde på Star Wars (orginaltriologin) för sjuhundrafemtinionde gången. "Du vet ju redan hur det slutar."

So what? Som jag redan nämnt så är det resan som är målet för mig, inte resans slut. En välgjord film eller tv-serie kan vara sevärd även om man vet hur den slutar.

Man lyssnar väl t ex inte bara en gång på en bra låt, eftersom man hört slutet förut?

Första april. Alltid lika intressant att se vad man råkar ut för.

Dagens största skämt lär väl dock vara Ipredlagen, som det väl inte undgått någon att den klickar igång idag. Tycker fan att regeringen kunde gå ut i ett pressmeddelande imorgon och avslöja att hela grejen bara var ett enda stort aprilskämt. Det skulle faktiskt ge dem lite cred.

Det sista jag såg till att införliva igår var för övrigt dokumentärfilmen Surplus. Min moraliska kompass sade mig att en dokumentär som är kritisk till konsumtionssamhället borde vara ok att ladda ner. Om ni inte har sett den så kan jag för övrigt varmt rekommendera den.

Jag tror att de flesta någon gång har känt ett mått av fascination inför japanska gameshows.

 

Japaner som frivilligt tampas med sumobrottare, klättrar på hala sluttningar, springer i vindtunnlar och Gud vet vad. Alltid i tajta, färgglada dräkter och med ett panikslaget leende på läpparna. Och alltid med ett kännbart och förnedrande straff ifall de skulle misslyckas – vilket är mer troligt än inte. Ofta att få en redig smäll och trilla ner i en bassäng med vatten i obehagliga temperaturer eller innehållandes hajar eller dylikt.

 

Hål i väggen är väl det bästa exemplet.

 

 

Denna gameshow blev ju tack vare Youtube så populär att TV6 försökte göra en satsning med programmet på svenska. Samma bisarra spelidé, med deltagare som måste ställa sig i konstiga ställningar för att ta sig igenom hålen i väggarna som kommer mot dem, och framför allt: Samma smaklösa silverdräkter. Blanda detta med lite svenska ”kändisar” som var desperata nog att vilja få en vägg i huvudet och åka i plurret och vi borde ha en tv-succé!

 

Inte? Vad fan gick fel då?

 

Kanske berodde det på att tempot var för långsamt. Med mindre snack och dubbelt så många väggar per kväll kanske det blivit intressantare.

 

Kanske berodde det på att väggarna, som i den japanska versionen tycktes vara hårda och göra skitont, här var gjorda av luftig frigolit som knappt höll att man tittade för intensivt på den.

 

Kanske berodde det på att vattnet i bassängen man föll ned i, som i originalet var grönaktigt och endast såg otrevligt ut, nu var klarblått och tycktes mysigt tempererat. Deltagarna hoppade ju för fasen i självmant ett par gånger. Skulle vilja ha sett det hända i de japanska programmen!

 

Eller kanske, för att vara helt krass, tycker vi bara att det är roligt när det händer japaner. Att se en svensk halvkändis få en knuff och falla i spat är väl sådär. Att se samma sak, fast värre, hända en liten skräckslagen japan – det är underhållning!

 

TV6 ska väl ha en eloge för att de försökte, antar jag, men tills vidare får vi nog titta på japanska gameshows där de är som bäst: På Youtube, direkt ifrån landet där vattnet i bassängen är grönt och motbjudande och det verkligen ser ut att göra ont att få en smäll.

Jag har gillat Sci-fi och Fantasy sedan jag först såg Star Wars när jag gick i fyran. Jag är också en sån där som aldrig smyger med vad jag gillar, vilket som bekant är brukligt att göra genom hela grundskolan och halva gymnasiet om man gillar något annat än det som normen påbjuder.
Jag försökte verkligen gilla fotboll, hockeybilder och hiphop, men det gick bara inte.

Anyway, jag tycker fortfarande om att läsa om och titta på filmer om sådant som inte kan hända. För 8-10 år sedan så tyckte jag det var häftigt. Nuförtiden tycker jag snarare att det är fascinerande hur långt människans fantasi kan nå, hur långt vi kan sträcka oss för att finna så troliga förklaringar som möjligt för omöjligheter.

Ett inslag som jag på sistone blivit särskilt förtjust i är tidsresor. Det finns få saker som kan bli så vackert paradoxala som en rejäl tidsresa. Futurama, Back to the Future, Harry Potter, Heroes. Alla har gett oss riktigt bra tidsreseskildringar.

Det finns dock vissa tidsresor jag finner svårsmälta. Därför, efter att ha sett på TV igår kväll, frågar jag mig med all rätt: Vad fan håller Lost på med?!

Såhär lite snabbt innan jag sticker:

Jag tycker TV 4 börjar bli fräckare och fräckare med sina reklampauser. Nog för att det var illa för något år sedan, när de visade Speed och första reklampausen kom efter introtexterna. Men igår tog de tamefan priset.

När de visade den ryska filmen Night Watch hann knappt FOX Searchlight-logon försvinna innan det bröts för paus.

Låt oss hoppas att det inte är en trend vi skönja...

Att enkla betraktelser i vardagen kan leda till så djupa tankar.

 

Dagen började med att jag träffade en råtta stor som en mindre hund på universitetsområdet. Den gjorde inget väsen av sig, lunkade bara förbi mig som en liten hårig brun boll och hälsade inte ens tillbaka när jag hejade på den. Den såg ut att frysa, så jag tyckte lite synd om den och kände att den säkert behövde höra ett vänligt ord. Tjejen som gick en bit bakom mig skrek för övrigt till ganska ordentligt när hon såg den stackaren. Inga sympatier där, inte.

 

Tjugo meter längre fram flög en kaja förbi mig med ett godispapper i näbben. Väl funnet. Kan tänka mig att ett sånt föremål måste vara intressant och spännande för gemene fågel. Bara den inte får för sig att äta det, för pappret såg varken lättsmält eller näringsriktigt ut.

 

Någon gång runtikring dessa händelser slogs jag av insikten att jag kände ett visst mått av samhörighet med dessa stackars djur. Att leva på smulorna efter de som står högre i näringskedjan. Nu menar jag inte ekonomiskt – där finns det gott om människor som har det sämre ställt än mig. Har själv både mat, husrum och egen blogg, så pengar klagar jag inte på. Eller, tja, inte så mycket i alla fall. Nej, jag menar kulturellt.

 

Intressantare än Melodifestivalen? Javisst.

 

Den kultur som erbjuds i vardagen lämnar ofta mycket över att önska. Ta 2000-talets tv-tablåer som uppenbart exempel. Dokusåporna har kommit in i någon sorts tredje generationens kapprustningssfas, tv-serierna blir alltmer bombastiska, humorn blir alltmer banal och precis när man återhämtat sig efter melodifestivalsnacket så börjar det om igen. Idol skördar årligen siffror på förnedringskonceptet, vi bjuds på stjärnor på slott, kärlekskranka singelbönder och halvplastiga dramatiseringar om engelska kungar, bara för att nämna några saker. Och i det nya årtusendet ger melodifestivalen oss inte pastischmusik bara 1-2 kvällar om året utan typ 8-10. Hurra för utvecklingen.

 

Nu var det väl kanske inte så överdrivet mycket bättre förr. Tv-utbudet innehöll en hel del erbjudanden av tvivelaktig kvalitet redan på 90-talet, vill jag dra mig till minnes. Fast humorn var faktiskt roligare då, av någon anledning – vilket ju i och för sig kan ha med att man blivit lite äldre de senaste tio årenatt göra. Men TV4s reklampauser var definitivt kortare.

 

Var och en får väl i och för sig bli salig på sitt sätt. Om man känner att man får ut något av dagens tv-utbud så är inte jag den som hindrar er från att titta. Men låt mig bara befästa min poäng, som diverse råttor och kajor hjälpte mig att finna, att merparten av den kultur som vi får in i våra hem i detta utvecklingens skimrande tidevarv har ungefär samma näringsvärde som ett godispapper.

 

Har ni tänkt på att det ofta finns fler än en medlem i ett band?

Enligt SVT verkar det dock inte vara så. Mallen för ett band i deras ögon tycks vara en sångare + ett antal skuggfigurer vars uppgift är att stå bakom sångaren och kanske röra lite på sig. Denna insikt slog mig då jag igår satt och slötittade på Popcirkus, i vilket bl a Hammerfall uppträdde. Nu ska jag inte ta upp vad jag tycker om Hammerfall. Däremot blev jag lite irriterad på att sångaren Joacim Cans var den enda som verkligen visades i rutan.

Om man ska räkna på det tror jag att han var i fokus 90% av tiden. Siffran hade nog blivit ännu högre om det inte vore för gitarrsolon. Då - och bara då - har ett band enligt SVT mer än en medlem.

Stilstudie: Popcirkus-producentens klippning av Hammerfall
1. Joacim Cans
2. Joacim Cans ur en annan vinkel
3. Publikbild
4. Joacim Cans
5. Snabbbild på ett par trumstockar eller en hand mot några gitarrsträngar.
5. Joacim Cans ur en tredje vinkel
Osv.

Ok för uttrycket "frontfigur", men det här är ju löjligt! Nu är det inte bara SVT som har för vana att bara visare sångare. I allmännhet är alla medier på tok för cantocentriska (snyggt ord va? Uppfann det själv. Borde betyda ungefär "med sången i centrum").

Tänk på det nästa gång ni tittar på musik på tv. Känn efter hur mycket exponering exempelvis trummisen eller basisten får jämfört med sångaren. Och min bitterhet har inte alls att göra med att jag själv är bassist. Inte alls då...