My Inner Eye

Att enkla betraktelser i vardagen kan leda till så djupa tankar.

Dagen började med att jag träffade en råtta stor som en mindre hund på universitetsområdet. Den gjorde inget väsen av sig, lunkade bara förbi mig som en liten hårig brun boll och hälsade inte ens tillbaka när jag hejade på den. Den såg ut att frysa, så jag tyckte lite synd om den och kände att den säkert behövde höra ett vänligt ord. Tjejen som gick en bit bakom mig skrek för övrigt till ganska ordentligt när hon såg den stackaren. Inga sympatier där, inte.

Tjugo meter längre fram flög en kaja förbi mig med ett godispapper i näbben. Väl funnet. Kan tänka mig att ett sånt föremål måste vara intressant och spännande för gemene fågel. Bara den inte får för sig att äta det, för pappret såg varken lättsmält eller näringsriktigt ut.

Någon gång runtikring dessa händelser slogs jag av insikten att jag kände ett visst mått av samhörighet med dessa stackars djur. Att leva på smulorna efter de som står högre i näringskedjan. Nu menar jag inte ekonomiskt – där finns det gott om människor som har det sämre ställt än mig. Har själv både mat, husrum och egen blogg, så pengar klagar jag inte på. Eller, tja, inte så mycket i alla fall. Nej, jag menar kulturellt.

Intressantare än Melodifestivalen? Javisst.

Den kultur som erbjuds i vardagen lämnar ofta mycket över att önska. Ta 2000-talets tv-tablåer som uppenbart exempel. Dokusåporna har kommit in i någon sorts tredje generationens kapprustningssfas, tv-serierna blir alltmer bombastiska, humorn blir alltmer banal och precis när man återhämtat sig efter melodifestivalsnacket så börjar det om igen. Idol skördar årligen siffror på förnedringskonceptet, vi bjuds på stjärnor på slott, kärlekskranka singelbönder och halvplastiga dramatiseringar om engelska kungar, bara för att nämna några saker. Och i det nya årtusendet ger melodifestivalen oss inte pastischmusik bara 1-2 kvällar om året utan typ 8-10. Hurra för utvecklingen.

Nu var det väl kanske inte så överdrivet mycket bättre förr. Tv-utbudet innehöll en hel del erbjudanden av tvivelaktig kvalitet redan på 90-talet, vill jag dra mig till minnes. Fast humorn var faktiskt roligare då, av någon anledning – vilket ju i och för sig kan ha med att man blivit lite äldre de senaste tio årenatt göra. Men TV4s reklampauser var definitivt kortare.

Var och en får väl i och för sig bli salig på sitt sätt. Om man känner att man får ut något av dagens tv-utbud så är inte jag den som hindrar er från att titta. Men låt mig bara befästa min poäng, som diverse råttor och kajor hjälpte mig att finna, att merparten av den kultur som vi får in i våra hem i detta utvecklingens skimrande tidevarv har ungefär samma näringsvärde som ett godispapper.