Tillfälligt avbrott...
Är på semester i norrland med några vänner. Har med mig dator och bredband så jag trodde ju man kunde uppdatera den här sidan nån gång ibland, men mottagningen är ju inte kompis med mig, visade det sig. Det här lär nog vara den enda gången under semestern som jag uppdatera.
Så eftersom jag sitter i snön häruppe så står bloggen på paus. Jag börjar skriva igen i nästa vecka. Ni får helt enkelt försöka klara er utan mina djupa insikter ett litet tag.
Nej, nu ska jag ut och åka pulka.
Ha' de'
Med sången i centrum
Enligt SVT verkar det dock inte vara så. Mallen för ett band i deras ögon tycks vara en sångare + ett antal skuggfigurer vars uppgift är att stå bakom sångaren och kanske röra lite på sig. Denna insikt slog mig då jag igår satt och slötittade på Popcirkus, i vilket bl a Hammerfall uppträdde. Nu ska jag inte ta upp vad jag tycker om Hammerfall. Däremot blev jag lite irriterad på att sångaren Joacim Cans var den enda som verkligen visades i rutan.
Om man ska räkna på det tror jag att han var i fokus 90% av tiden. Siffran hade nog blivit ännu högre om det inte vore för gitarrsolon. Då - och bara då - har ett band enligt SVT mer än en medlem.
Stilstudie: Popcirkus-producentens klippning av Hammerfall
1. Joacim Cans
2. Joacim Cans ur en annan vinkel
3. Publikbild
4. Joacim Cans
5. Snabbbild på ett par trumstockar eller en hand mot några gitarrsträngar.
5. Joacim Cans ur en tredje vinkel
Osv.
Ok för uttrycket "frontfigur", men det här är ju löjligt! Nu är det inte bara SVT som har för vana att bara visare sångare. I allmännhet är alla medier på tok för cantocentriska (snyggt ord va? Uppfann det själv. Borde betyda ungefär "med sången i centrum").
Tänk på det nästa gång ni tittar på musik på tv. Känn efter hur mycket exponering exempelvis trummisen eller basisten får jämfört med sångaren. Och min bitterhet har inte alls att göra med att jag själv är bassist. Inte alls då...
Effektivitet, ditt namn är Andreas!
Idag har jag:
Gjort återbesök på Synsam och pröjsat mina linser (aaah, frihet!).Lämnat tillbaka en packe böcker till biblioteket (sista dan...).Bytt ett par vinterkängor (fabrikationsfel - jäkla knöl i sulan som jag på nåt vänster inte upptäckte första gången).Nästan åkt fram och tillbaka till Stockholm för att sälja lite kurslitteratur (men det blev inte av).Knatat runt på bokhandlar för att köpa en bok till en kompis (lyckades hitta den till sist!).Läst en hel del (Dr Jekyll and Mr Hyde står på kurslistan just nu).Brännt en blandskiva till bilresan norrut i övermorgon (mycket gammal rock blev det).Börjat packa strumpor (det är fasen kallt däruppe!).Lagat mat (Det blev pyttipanna, men ändå...)Upptäckt att jag har en ikon med ett viftande finger på datorn (och insett att jag använder alldeles för lite paranteser i mitt liv).Inte illa för att vara mig!
Etymologisk kompott
Etymologi, för de som inte är lika hobbynördiga som vissa av oss, är läran om ords ursprung och härkomst. Har alltid tyckt att om man använder sig av ord hela tiden så kan man ju alltid ta en sekund till att lära sig lite om dem. På så sätt kan man få en viss respekt för språkets komplexitet och en ökad förståelse för hur språk är sammanlänkade.
Och om inte annat så kan det vara lite kul.
Några vanliga ord, delvis hämtade ur boken Om ett ord 2 av Daniel Ernerot och Emil Holmström (Bokförlaget Forum, Stockholm 2008):
Pyttipanna. ”Pytt” syftar till skillnad från vad vissa tror inte alls på storleken på bitarna som ingår i rätten. Det är snarare en variant av det dialektala ”putta” eller ”pötta” – samma ord som engelskans ”put”. Pyttipanna betyder alltså närmast ”stoppa i pannan”.
Mums...
Semla. Allas vår fettisdagsbulle. Uttrycket kommer från ett tyskt ord för ljust vetebröd, ”Semmel”. Längre tillbaka härstammar det ifrån latinets ”simila” som betyder ungefär "mjöl". Semlan kom till Sverige på 1700-talet och innehöll redan då mandelmassa, men man brukade koka den i mjölk innan man käkade den. Detta lade man så småningom av med. Först runt förra sekelskiftet började man servera den med vispat grädde.
Mums, mums...
Paj. Detta ord är helt enkelt en 1800-tals-försvenskning av engelskans ”pie”. Maträtten har ingenting med den alternativa Svenska betydelsen ”trasig” att göra, som kommer av romanis ”pajsa”, ”förstöra”. Maträttens engelska namn är troligen besläktat med latinets ”pica” som betyder ”skata”. Maträtten kan nämligen liknas vid skatans bo, i vilket den tjuvaktiga fågeln brukar samla på sig lite av varje – precis som man kan fylla sin paj med nästan vad fan som helst.
Våffla. Mmm, med sylt och grädde. Ordet är ett lån från tyskan, där ”Waffel” betyder ”honungskaka”. Detta är troligtvis en anspelning på det klassiska rutmönstret, som inte helt långsökt kan likna binas honungskakor.
Pizza. En exotisk maträtt på 60-talet som väl blivit ganska mainstream i dagsläget. Ordet dök upp i Neapel på 1500-talet, men man är inte helt säker på ursprunget. Det kan vara kopplat till ”pitta”, ett tunt bröd som är vanligt i sydöstra Europa. Det kan också vara bildat av ”pieca”, som användes för att beskriva det svarta och brända som blir till vid gräddning. I så fall kommer ”pizza” ytterst av latinets ”pix” som betyder ”tjära”.
Vad hungrig jag blev. Får bli en nattmacka. Peace out!
”There was nothing wrong with that dish! The salt level was 10% below a lethal dose!”
- Bender, Futurama
Jämrans krångel
Aja, har ett par småkrönikor på gång som ska upp i dagarna - om nätet så tillåter. Tills dess kan ni ju underhålla er med denna:
http://luckyninja.com/flash/independent_woman.swf
Haha, lyckades i varje fall få länkskaparen att fungera!
Enjoy. Och, nej, den tar aldrig slut ;)
Som en ny människa
Jäklar vilka långa inlägg jag fick till i dagarna. Man ska fasen inte släppa lös mig vid tangentbordet när jag inte sovit ordentligt. Fast jag hade ju bra poänger...
Nej, idag blir det vila och plugga. Mer insiktsfulla inlägg kommer dock snart stå att finna.
Peace!
Tankar från Kina 2
Ikväll blev det fasen sent, men vad gör man. Jobbet framför allt. Måste ha råd med norrlandsresan i nästa vecka.
En jämförelse av nedsmutsning och resursslöseri mellan Kina och Sverige var det ja.
Det är ju som bekant ett väldigt snack om miljön här i landet sedan ett par år tillbaka. Inget ont om det – att värna om miljön är alltid bra – men efter att ha sett hur det ser ut i Kina så känns den svenska debatten ibland lite småaktig.
För att ta ett exempel: Det kan låta som en klassisk storstadskliché, men även på bra dagar kan man inte se solen i Shanghai. Under den dryga vecka jag var i staden såg jag bara solen en gång, efter att ett rejält skyfall fått smogmolnet att sjunka undan. Detta kom som en komplett överraskning och varade bara i ett par timmar. Sedan återgick himlen till att vara oskyldigt grå igen.
Shanghai, en dag med fint väder.
Sverige har ju enligt uppgift en av Europas äldsta vagnsparker, men jämfört med Kina ser de svenska vägarna ut som rena bilmässan. Kinas fordonspark är lastgammal och skitig. Och eftersom fler och fler medelklasskineser får möjlighet att äga och använda bil så kommer nog avgaserna knappast minska under de kommande åren. Och det är ju inte som man kan be dem att avstå från bilkörning. Tänk om någon hade kommit till Sverige på 50-talet och sagt att vi inte borde köpa bilar trots att vi kunde. Fet chans att vi hade lytt det rådet!
Värre än smutsigheten var nog ändå resursslöseriet.
Kina är som bekant inne i en byggboom (eller var vid denna tidpunkt – jag tror att den ekonomiska världssituationen dämpat denna en aning). Gamla byggnader rivs och nya konstrueras. Och det går fort! Lite väl fort. Här finns en viktig skiljepunkt mellan de svenska och de kinesiska mentaliteterna. I praktiken: kvalitet kontra hastighet.
Det finns i Kina, enligt min syster som bott där ett tag nu, en ära i att göra sitt jobb snabbt. Därför blir kvaliteten inte sällan lidande (Made in China, ni vet). Ett bostadshus i Shanghai är till exempel byggt för att bestå i ca tio år. Syrran köpte sin lägenhet när huset var nybyggt, och bara tre år senare hade det uppstått stora fuktskador. Byggnaden var nämligen så pass slarvigt konstruerad att regnvatten rann in i väggarna. Fast det hade gått fort att bygga den!
Denna kulturella mentalitet går därtill djupt. Om man skulle fråga en kines om det inte gick att bygga noggrannare så att husen skulle hålla längre skulle svaret bli ungefär: ”Varför då? De ska ju ändå rivas om tio år.” Det vore alltså lika befängt som om någon skulle be en svensk bygga snabbare och helt ignorera kvalitetskraven.
Nej, efter att ha sett detta och sedan återvänt till den fantastiskt blå himlen här i landet så har man lite svårt att se svenskar som skräpiga av sig. Kanske värt att tänka på.
Tankar från Kina
Jag i Shanghai, med solen i ögonen.
Prålig byggnad.
Några betraktelser:
1. Kinamat är godare i Kina. Fast här var det nog behjälpligt att min syster kunde visa vilka ställen man kunde lite på och hur man beställde för att få det man ville. Annars hade jag väl med min tur fått stekt ris med hundskit eller nåt. Nyttigt tyckts det också vara. Jag tappade typ tre kilo på en vecka (men hittade dem snart igen efter hemkomsten…).
2. Svenska städer har inte mycket att komma med i storlek och invånare. Det är nu lite oklart hur många som egentligen bor i Shanghai, med många oregistrerade och hemlösa, men så många som upp till 20 miljoner är enligt källor inte otänkbart. Mer än dubbla Sveriges befolkning i samma stad. Då är man fasen inte stor.
3. Det krävs mod för att ge sig ut på vägarna. Min systers familj höll sig med privatchaufför (vilket man nog inte behöver vara mångmiljardär för att göra i det landet), eftersom kineser är otroligt petiga/revirbevakande i trafiken. I en trafikolycka med en västerlänning inblandad kommer det alltid finnas ett par dussin kineser som skyller på västerlänningen, oavsett vems fel det egentligen var. En kinesisk chaufför är därför bra att ha, då denne kan tjafsa med andra kineser på lika villkor.
På tal om trafikolyckor. Minsta lilla knuff med imaginära repor som resultat är tillräckligt för kinesiska bilförare att kliva ur och börja vifta med armarna och kräva skadestånd. Och inte kör man åt sidan för att göra upp, som vi duktiga nordiska förare. Nej lämna bilen mer eller mindre där den står, bara. Mitt i en körfil på huvudleden. Gärna i rusningstrafik. Varje liten färd kan vara ett äventyr i Mittens rike…
4. Ska någonting rivas så anlitar många mindre bolag endast ett hundratal arbetare med släggor, eftersom dessa kostar mindre än att hyra en bulldozer.
5. Efter att ha upplevt Kinas variant av miljötänk så kommer man aldrig igen tycka att skandinaver smutsar ner. Eller slösar med resurser, för den delen. Detta var den största insikten jag kom till under resan, så det känns som om den borde få ett eget inlägg.
Fortsättning följer imorgon.
Jag ser det snöar
Ska iväg och jobba idag. Finanserna är lite veka efter spontanköpet av min nya elgitarr i veckan, så det är klart behövligt. Men lagom till att man ska ut på vägarna ser man ut och inser att det snöar, och inte lite heller. Kul. Jag som är en så utomordentlig vinterväglagsförare.
Ja ja. När jag kommer tillbaka ikväll tänkte jag skriva ett inlägg om några tankar från min resa till Kina i somras.
Stay tuned!
Lördagen den 14:e
Särskilt skrockfull är man ju inte, men nog blir man lite fundersam när man ger sig av. Särskilt när man ska in till stan för att prova linser. Var ju en aning orolig att man skulle peta ut ett öga eller nåt...
Som många säkert vet - i synnerhet efter att Da Vinci-koden blev populär - är grunden för detta datumskrock det som hände fredagen den 13 oktober 1307, då Tempelherreorden förråddes av påven Clemens V och kung Filip IV av Frankrike. Lite fånigt är det ju att oroa sig för otur på grund av något som hände för mer än 700 år sedan.
Och efter otursdagen blev det Alla hjärtans dag.
Ja, det är väl lite kul med en dag om året då man ska visa sin kärlek lite extra och så, även om fritänkaren i mig har lite svårt att acceptera denna dag. Det finns ingen dag på året då det är så skönt att vara singel som på Alla hjärtans dag. Är inte alls avundsjuk på alla de som har någon att fira denna dag med. Inte alls...
Jag tycker lite som Nemi. Vi borde instifta en Anti-alla-hjärtans-dag, som avsätts till att berätta för alla as och jobbiga människor hur illa man tycker om dem. Komplett med "Hatar dig"-kort och hela kittet!
Tja, varför inte?
Du vet att du är man...
Min granne Danne införskaffade nyligen boken Du vet att du är man… av Boström, Månsson och Overton (Känguru, Falun 2007). Har suttit och skrattat och känt igen mig och mina kompisar så mycket på sistone att jag bara måste dra några exempel.
Du vet att du är man om du…
… tycker att det är lite småhäftigt att hälsa genom att rycka till lite uppåt med huvudet.
… inte vet var du ska göra av extraknapparna som du får när du köper nya kläder.
… instinktivt frågar ”är kontakten i?” när din partner hävdar att en apparat inte fungerar.
… tillsammans med dina polare någon gång på fyllan vrålat ut rövarsången från Ronja Rövardotter.
… när en apparat inte fungerar, först bankar på den i hopp om att det ska reparera den.
… trots att du håller på att dö av värmeslag, tvunget ska hälla lite extra vatten på bastuaggregatet.
… slänger dig över leksakskatalogerna som kommer i brevlådan inför jul, bara för att kolla in vilka balla nya grejer som finns.
… känner dig vilsen om du inte har något att sikta på när du urinerar i det fria.
… gör allt för att hålla skenet uppe när du pratar med en tekniskt kunnig person.
… någon gång poserat framför spegeln med en borrmaskin och låtsats att den varit en pistol.
Vad säger ni, alla medbröder? Nog kände ni igen er på ett par punkter?
Rock On
Har levt utan elgura i en halv evighet nu, och man har ju sällan över från studiebidraget till att införskaffa någon strata eller Les Paul på rak arm. Men nu beslutade jag mig att göra slag i saken.
Det blev en relativt billig sak. En J&D-gitarr med otroligt fulsnygg army-design.
Och så fick det bli. Rock on!
Brinner det så brinner det
Bara en enkel tanke:
Har ni någon gång hört uttrycket att man antingen kan brinna ljusstarkt eller länge? Den är ganska vanlig i olika varianter i engelskan, med uttryck som ”to burn fast” och ”the brightest flame burns quickest”, och åsyftar livsstilar och karriärer. I synnerhet artisters livsstilar och karriärer. Man kan alltså brinna fort – leva riskfyllt, synas, göra intryck, bli ihågkommen – eller man kan brinna mer ljussvagt och leva längre och tryggare.
Bara här om dagen slog det mig att denna distinktion är ganska fånig.
Som alla som eldat mycket troligen vet så är det ganska ointressant att filosofera över lågornas beskaffenheter. Dessas karaktär beror nämligen – om man räknar bort sådant som vinddrag och eventuella tändvätskor och dylikt – helt på det material som brinner. Tillåt mig att utveckla:
Man kan brinna som barrträd. Ved av gran och tall brinner fort och våldsamt. De alstrar stark värme och ger då och då ifrån sig intressanta sprakanden och knäppljud. Det är den här sortens artister vi kommer ihåg, som t ex Joplin och Cobain, som inte fick hålla på så länge men gjorde ett starkt intryck.
Man kan brinna som lövträd. Dessa brinner långsammare än barrträd och deras lågor är inte lika varma. Under deras långa brinntid hinner de dock sammanlagt avge mer värme (kallas för att de har högre värmekoefficient, för de som gillar onödiga uttryck). Vi kan ta Bob Dylan som exempel. Vissa av dessa kan också sluta brinna ett tag bara för att flamma upp igen senare, när man redan var nöjd…
Man kan brinna som sur ved. Sådan tar sig aldrig ordentligt utan ligger bara och pyr och ryker i all evighet. Skulle vilja sätta Marilyn Manson som exempel här – man förväntar sig aldrig ett skit av honom, tror hela tiden att man sett det sista av honom, men lik förbannat blir man aldrig av me’n.
Man kan brinna som papper. Lågan är ljus och klar, men den brinner fort och efteråt är det ingen som bryr sig om att den någonsin brann. Huvuddelen av dagens popartister hör till denna kategori.
Man kan brinna som krut. Ni vet – poff! Ett ljussken och lite rök och sen var det inte mer med det. Skiljer sig dock från pappret då alla kommer ihåg smällen. Hit hör alla de där artisterna som gjorde en eller två bra låtar och sedan aldrig hördes av mer eller gick och dog.
Man kan brinna som plast. Materialet ser färgglatt och prydligt ut men när det brinner så börjar ytan snart bli bubblig, svärtad och ful. Hit kan jag räkna såna som Britney Spears och andra popartister som varade längre än nån månad, men som man alltmer önskar aldrig hade fått börja brinna över huvud taget.
Sedan finns det sådan ved som vägrar brinna alls, hur mycket man än försöker. Hit hör nog de flesta aspirerande artister – och brasjäveln som jag och min mor försökte få fyr på häromdan. Vi höll på i en halvtimme innan vi gav upp.
Jäklar vad irriterad jag var…
“Bite my red hot glowing ass! ...Wait a minute. Red hot glowing ass?! Excuse me for a minute... Ow ow ow ow ow ow.”
- Bender, Futurama
Challenge Accepted!
Chris (http://chrippz.blogg.se) skickade på mig en liten utmaning och tvingade mig därför att sparka igång den här bloggen som jag gått runt och funderat på ett tag nu. Reglerna var som följer:
Du ska göra som så här. På din egna dator ska du plocka fram bildmapparna. I den sjätte mappen ska du leta fram den sjätte bilden. Beskriv sedan kortfattat vad den bilden föreställer. När du väl gjort det ska du utmana sex av dina bloggpolare och göra samma sak. Länka till dem och låt de veta "du är utmanad."
Ok, here goes:
Den sjätte bilden i den sjätte bildmappen föreställer en solkatt. Min lilla älsklingskisse Cognac, till och med. Här var han lite yngre än han är idag, och klart mindre.
Och så skulle man länka till lite bloggpolare. Är rädd att jag får vänta lite med det eftersom jag inte hållit på med det här så överdrivet länge än.
En glimt av framtiden
OK.
Låt oss nu ställa oss frågan.
Behövs verkligen en till blogg skriven av en svensk amatörskribent?
Det lätta svaret är: Nej, troligen inte. Det mer utförliga svaret är: Tja, det beror väl på om han har något att komma med. Det föder en uppenbar följdfråga, som jag dock väljer att lämna obesvarad för tillfället.
I vilket fall som helst: här på denna sida tänkte jag skriva av mig lite. Planen är att varva vardagligheter och enkla funderingar med filosofiska frågor och iakttagelser, trivia och kanske en gnutta självdistansierad humor när andan faller på. Samt ett och annat fräsigt citat. Både lite över huvudet och lite under bältet...
Så vem är denne ”jag” då?
Andreas var namnet.
Fig. 1: Random loser
Född: Tidigt 80-tal
Gör: Pluggar, tänker för mycket
Intresse: Spelar bl.a. gura
Musikaliska preferenser: Led Zeppelin, Red Hot Chili Peppers, Beck, Nirvana, Cherry Poppin’ Daddies
Favoritfilmer: Pulp Fiction, Fear and Loathing in Las Vegas, Star Wars
Favoritprogram: Futurama, Simpsons, Heroes, Lost, Supernatural
Bra sidor: Kan dansa riktigt fult på krogen
Dåliga sidor: Har en tendens att använda mig av komplexa ord och uttryck i kontexter där sådana ej är adekvata.
Framtidsutsikter: Ja tack
Det var jag det. Snart kommer jag att blända er alla med mina lysande socialfilosofiska tankar. Vänta ni bara.
“Ooh, it’ll be ever so much fun!”
- Bender, Futurama
