Ur led är tiden
För ett tag sedan hade jag och en kompis en ganska djup diskussion om just tidsresor. Han ansåg att konceptet var otänkbart eftersom dåtiden är skriven i sten och därför oföränderlig, medan jag påstod att ett sådant resonemang kräver ett specifikt "nu" vilket människan inte har någon vetskap om.
Inte för att jag tror på tidsresor, förstås. Men om någon erbjud dig en Time-turner eller kanske en DeLorean med inbyggd Flux Capacitor, vad skulle man besöka då?
Nja, lika bra att inte förändra för mycket. Men nog skulle man satsa på att röja lite på Woodstock '69, hänga i Paris runt förra sekelskiftet, se Shakespeare själv framföra en av sina pjäser, chatta lite med Sokrates och Platon (om man nu kunde grekiska)...
...och, tja, kanske köpa lite tidiga aktier i Microsoft, eller liknande.
Kunde ju inte skada, eller hur?
Oregelbundna verb till folket!
Är fortfarande för besviken efter Metallica-floppen för att orka vara djupsinnig, så mitt utlovade inlägg om fildelning får nog vänta en dag eller två.
Appropå när det gällde annat: Har ni tänkt på att när vi lånar in nya verb i språket så får de alltid svag (regelbunden) böjning.
Woka – wokade – wokat, till exempel.
Inte så konstigt eftersom bara några av de gamla ”arveorden” har stark böjning.
Springa – sprang – sprungit
Vika – vek – vikit
Stryka – strök – strukit, osv.
Fast erkänn att det vore lite skoj att börja böja låneverb efter starka mönster, bara för att vi kan.
Woka – wök – wukit
Bara en tanke…
I som här inträden, låten hoppet fara
Här i förgården, Vestibulen, står diverse bilmekaniker och andra förståsigpå-hantverkare och yvas över att de inte för fara över floden. Taskigt läge. Vi kan däremot fritt hoppa ombord med färjkarlen Charon och dra vidare.
I
Första kretsen bjuder på lite dåliga förebilder, såsom dokusåpa-kändisar, som får uppleva känslan av att inte bli uppmärksammade. Där borta till höger återfinner ni bland annat alla Big Brother-deltagarna, instängda i en lägenhet utan kameror.
II
I andra kretsen finner vi lite griniga busschaufförer, som tvingas mötas av idel sura miner till priset av en dryg hundralapp i veckan.
III
Och i tredje kretsen står det en drös dåliga pedagoger, däribland halva lärarkåren från Engelska och Nordiska institutionerna på Stockholms Universitet. Dag ut och dag in delas de in i godtyckliga smågrupper och får lyssna på diverse dumheter.
IV
Nere i fjärde kretsen finns kliché-musikerna, vilka plågas av insikten av hur värdelösa deras musikinsatser varit. Idel Idol-deltagare och popartister kan ses, och svenska dansbandseliten har sin egen sektion till vänster här. Där får exempelvis Thorleifs ett extra hårt straff för Sweet Kissing in the Moonlight.
V
Reklammakare hamnar här nere i femman. De straffas här på olika sätt, men alltid kommenterade av stressade och pockande röster som glättigt talar för varför just deras straff är det bästa att tillgå.
VI
I sjätte kretsen står dörrvakter i en lång kö fram till dörren till paradiset. De får dock ständigt höra att de inte får komma in på grund av diverse luddiga skäl och ombeds ta en promenad och sedan ställa sig sist i kön.
VII
Till sjunde kretsen skickas man om man uppfunnit något riktigt ondskefullt. Där borta kan ni exempelvis se snubben som uppfann väckarklockan, som förgäves försöker få sova ut.
VIII
Musikkritiker och självutnämna musikaliska besserwissers hamnar i åttonde kretsen, där de (helt enkelt) blir sågade. Till höger kan ni till exempel se medlemmarna i förra Idol-juryn bli jämnade med fotknölarna.
IX
Och i den nionde och sista kretsen finner vi de som jobbar i CSNs kundtjänst, vilka tvingas sitta i telefonkö till tidens ände, med en röst som säger "Tack för att ni väntar" i örat på dem var tionde sekund.
Vaddå? Att jag är bitter på CSN? Nää då.
Du vet att du är man...
Min granne Danne införskaffade nyligen boken Du vet att du är man… av Boström, Månsson och Overton (Känguru, Falun 2007). Har suttit och skrattat och känt igen mig och mina kompisar så mycket på sistone att jag bara måste dra några exempel.
Du vet att du är man om du…
… tycker att det är lite småhäftigt att hälsa genom att rycka till lite uppåt med huvudet.
… inte vet var du ska göra av extraknapparna som du får när du köper nya kläder.
… instinktivt frågar ”är kontakten i?” när din partner hävdar att en apparat inte fungerar.
… tillsammans med dina polare någon gång på fyllan vrålat ut rövarsången från Ronja Rövardotter.
… när en apparat inte fungerar, först bankar på den i hopp om att det ska reparera den.
… trots att du håller på att dö av värmeslag, tvunget ska hälla lite extra vatten på bastuaggregatet.
… slänger dig över leksakskatalogerna som kommer i brevlådan inför jul, bara för att kolla in vilka balla nya grejer som finns.
… känner dig vilsen om du inte har något att sikta på när du urinerar i det fria.
… gör allt för att hålla skenet uppe när du pratar med en tekniskt kunnig person.
… någon gång poserat framför spegeln med en borrmaskin och låtsats att den varit en pistol.
Vad säger ni, alla medbröder? Nog kände ni igen er på ett par punkter?
Brinner det så brinner det
Bara en enkel tanke:
Har ni någon gång hört uttrycket att man antingen kan brinna ljusstarkt eller länge? Den är ganska vanlig i olika varianter i engelskan, med uttryck som ”to burn fast” och ”the brightest flame burns quickest”, och åsyftar livsstilar och karriärer. I synnerhet artisters livsstilar och karriärer. Man kan alltså brinna fort – leva riskfyllt, synas, göra intryck, bli ihågkommen – eller man kan brinna mer ljussvagt och leva längre och tryggare.
Bara här om dagen slog det mig att denna distinktion är ganska fånig.
Som alla som eldat mycket troligen vet så är det ganska ointressant att filosofera över lågornas beskaffenheter. Dessas karaktär beror nämligen – om man räknar bort sådant som vinddrag och eventuella tändvätskor och dylikt – helt på det material som brinner. Tillåt mig att utveckla:
Man kan brinna som barrträd. Ved av gran och tall brinner fort och våldsamt. De alstrar stark värme och ger då och då ifrån sig intressanta sprakanden och knäppljud. Det är den här sortens artister vi kommer ihåg, som t ex Joplin och Cobain, som inte fick hålla på så länge men gjorde ett starkt intryck.
Man kan brinna som lövträd. Dessa brinner långsammare än barrträd och deras lågor är inte lika varma. Under deras långa brinntid hinner de dock sammanlagt avge mer värme (kallas för att de har högre värmekoefficient, för de som gillar onödiga uttryck). Vi kan ta Bob Dylan som exempel. Vissa av dessa kan också sluta brinna ett tag bara för att flamma upp igen senare, när man redan var nöjd…
Man kan brinna som sur ved. Sådan tar sig aldrig ordentligt utan ligger bara och pyr och ryker i all evighet. Skulle vilja sätta Marilyn Manson som exempel här – man förväntar sig aldrig ett skit av honom, tror hela tiden att man sett det sista av honom, men lik förbannat blir man aldrig av me’n.
Man kan brinna som papper. Lågan är ljus och klar, men den brinner fort och efteråt är det ingen som bryr sig om att den någonsin brann. Huvuddelen av dagens popartister hör till denna kategori.
Man kan brinna som krut. Ni vet – poff! Ett ljussken och lite rök och sen var det inte mer med det. Skiljer sig dock från pappret då alla kommer ihåg smällen. Hit hör alla de där artisterna som gjorde en eller två bra låtar och sedan aldrig hördes av mer eller gick och dog.
Man kan brinna som plast. Materialet ser färgglatt och prydligt ut men när det brinner så börjar ytan snart bli bubblig, svärtad och ful. Hit kan jag räkna såna som Britney Spears och andra popartister som varade längre än nån månad, men som man alltmer önskar aldrig hade fått börja brinna över huvud taget.
Sedan finns det sådan ved som vägrar brinna alls, hur mycket man än försöker. Hit hör nog de flesta aspirerande artister – och brasjäveln som jag och min mor försökte få fyr på häromdan. Vi höll på i en halvtimme innan vi gav upp.
Jäklar vad irriterad jag var…
“Bite my red hot glowing ass! ...Wait a minute. Red hot glowing ass?! Excuse me for a minute... Ow ow ow ow ow ow.”
- Bender, Futurama
