My Inner Eye

Om du läser det här så... måste jag säga att jag är imponerad.


Senaste året har varit tungt, men med lite tur så borde studierna lätta under våren. Så, God willing, kanske jag kan börja skriva lite igen snart. Och kanske utveckla sidan lite. Vi får se. Stay tuned!

Har ni någon gång känt lusten att snyta sig med en borrmaskin?

Vet inte vad jag lyckats dra på mig för något den här gången, men nåt dumt är det med bihålorna. Så mycket kan jag i alla fall säga med säkerhet.


Usch, usch. Nej, nu ska jag försöka masa mig iväg till bussen. Man kan ju inte strunta i ett studiotillfälle bara för någon retsam liten bakterie eller vad det kan vara.

Ja ni...

Idag har jag hållit ett beskrivande tal om hur man fyller på ett saltkar.


Andra på kursen beskrev hur mumifiering gick till, hur tennisbollar är utformade och vad som egentligen händer i kroppen vid pollenallergi. Men inte jag.

Jag orkar helt enkelt inte vara seriös längre.

Veckans bok på MY INNER EYE:

 

Liftarens guide till galaxen

Av Douglas Adams

 

 

Ok, den här får väl räknas till kategorin ”konventionell klassiker”. Går lätt att få tag på på bibliotek och bokhandlar, ofta med alla fem delarna i en händig samlingsvolym. Många har säkert redan läst detta verk, och jag har hört flera personer säga att de valt att inte läsa den eftersom den är för klassisk. Om så kan ni blunda nu.

 

I storyns centrum står Arthur Dent, en jordbo som kastas ut i Vintergatan då Jorden demoleras på en i övrigt helt vanlig torsdag för att göra utrymme för en intergalaktiskt expressled (och det är ingen idé att gnälla – rivningsplanerna har funnits utställda på lokalkontoret på Alpha Centauri i femtio år!). Han får bekanta sig med allehanda rymdvarelser, intelligenta möss, livsfarlig poesi, dörrar som njuter av att öppnas – samt en viss behändig guidebok. Och man lär sig varför man aldrig ska lämna huset utan en handduk.

 

Konventionell, som sagt, men inte desto mindre ett äkta mästerverk. I min mening en av de mest underhållande böcker jag någonsin läst. Douglas Adams’ humor är både enkel och avancerad på samma gång och även envetna sci-fi-motståndare brukar uppskatta denna bok. Och ifall ni tänker att ni redan sett filmen och inte behöver läsa boken – tänk om! Boken knäcker filmen med ljusår.

 

Stress och nervösa spänningar är nuförtiden allvarliga sociala problem i alla delar av vår galax, och för att denna situation inte på något sätt ska förvärras, avslöjas härmed följande fakta i förväg: […] Det livsfarliga raketangrepp som snart kommer att utlösas av ett gammalt helautomatiskt försvarssystem, kommer endast att resultera i krossandet av tre kaffekoppar och en bur avsedd för möss, ett skrubbsår på någons överarm samt det olägliga framskapandet och hastiga frånfället av en petunia och en oskyldig kaskelotval.

För att ändå någon ovisshet ska kvarstå kommer ingenting att än så länge avslöjas rörande vems överarm som kommer att ådra sig skrubbsåret. Detta kan tryggt få göras till föremål för spänning, eftersom det inte har någon som helst betydelse i något avseende.

Att ha hund eller katt anses generellt sett vara nyttigt. Djurens närvaro minskar stress och är bra för hjärta och psyke. Detta har många studier visat.

Nya amerikanska rön kan dock visa på motsatsen. Husdjur kan rent ut sagt vara farliga för hälsan.

Man har nämligen funnit att hund och katt ligger bakom 87 000 fallskador årligen i USA. Matte och husse snubblar helt enkelt över sina husdjur.


Och med min katt, Cognac, som har en fallenhet för att kuta in framför fötterna på en hela tiden så lär jag nog snart stå med näsan i backen jag med.

Har gått på övertrötthet sedan jag började jobba vid kl 18 idag. Intressant nog så tror jag inte att någon av mina dansare märkte något.

Rutin är inte dumt ibland.

Det är nu man ska ge sig på att lösa någon knivig universalgåta, som meningen med livet, om tiden är linjär eller cirkulär, vad som finns bortom universum eller om techno egentligen är musik. Man brukar kunna komma på riktigt kreativa svar i detta tillstånd.

Tänkte slå ytterligare ett slag för folkbildningen och det onödiga vetandet.

 

Etymologi är alltså läran om ords ursprung och härkomst. Inte för att jag kan lova dig att ditt liv blir bättre för att du kan förklara varför pulka heter pulka (från det samiska åkdonet ”bulki”, för den intresserade) men jag kan nästan garantera att tillvaron blir intressantare när man börjar komma in i tänket.

 

Denna gång har jag några djurnamn att analysera. Informationen kommer även denna gång delvis från boken Om ett ord 2 av Daniel Ernerot och Emil Holmström (Bokförlaget Forum, Stockholm 2008).

 

 

TIGER. Den största och randigaste av alla katter. Den svenska underarten är mest känd för sin tystlåtenhet. Kommer av latinets ”tigris”, lånat från grekiskan som i sin tur lånat det från persiskan. Ursprungsordet ”tigri” betydde där troligen ”pil”. Man är inte helt på det klara om det syftar på djurets snabbhet eller på dess tänder.

 

 

Rawrhs and stripes

 

ORANGUTANG. De vill ju va’ som du-u. Stavningen har ändrats lite med tid och rum, men redan på 1600-talet fanns ordet i svenskan. Ursprungligen är det malaysiskt, en sammansättning av ”orang” – ”människa” och ”hutan” – ”skog”. ”Skogsmänniska”, helt enkelt.

Shoo-be-do-be-do-wah

 

BI. Man kan vara både flitig och arg som den här stekeln. Man kan också helt enkelt vara bi, men det är någonting annat. Ordet har vi haft med os sedan äldre fornsvensk tid och det är gemensamt i de germanska språken. Troligtvis är det ett onomatopoetiskt – ljudhärmande – ord. Biiiiiiiiiiiiiiii…

Jovisst, surrrru!

 

VARG. Att ingen skulle vara rädder för denna är ju bevisligen fel. Det finns inga dokumenterade vargövergrepp på människor, men djurstackarn har likväl alltid varit fruktad och demoniserad. Ordet varg användes till en början eftersom folk av skrock inte ville säga djurets riktiga namn: ulv. Det fornsvenska ”vargher” betyder också ”förbrytare” och är för övrigt besläktat med engelskans ”worry”.

What? Me worry?

 

HÖNA. I Skandinavien har vi hållit höns i ca 2000 år, och ordet för dem har också hängt med en bra stund. Det är lite paradoxalt bildat av ordet ”hane”, som utöver att betyda herr-djur också är ett gammalt ord för tupp. ”Höna” är helt enkelt den feminina varianten av ordet.

BWAAK-bokk-bokk-bokk

 

PLUGGHÄST. Det råder mycket delade meningar om huruvida dessa kusar är flockdjur, och om det verkligen är bra för dem att ha trettio stycken i samma fålla. De har i vilket fall som helst travat runt i språket sedan mitten på 1800-talet, vilket förklarar ordets lite ålderdomliga ursprung. På den tidens skolbänkar, där bänk och pall satt ihop i ett stycke, fick eleverna sitta grensle när de studerade – lite som på en häst.

Vad är det för trasig jäkla gen som gör att man väntar till sista minuten med allt?

I morgon är det sista anmälningadagen inför höstens högskolekurser. Tror ni jag har gjort min anmälan? Så fasen heller...

Så nu sitter man där på den hemska sidan Studera.nu och har inte en susning om hur man ska göra. Samma visa varje år.

Varje gång jag lagar mat slås jag av samma insikt:

Människan är ett konstigt djur. Vilket annat djur skulle lägga ner så mycket tid och kraft på att stila till något så basalt som mat? Matböcker, matprogram, kocktävlingar, matkritiker...

Enligt biologerna är vi "människan som vet att hon vet". Kanske borde vi snarare kalla oss "den matlagande människan" - Homo culinaris.


Skulle vilja se ett lejon slänga ihop en vitlöksmarinad till zebran.

Skulle vilja se en örn fixa en fräsch grönsallad med krutonger till kaninen.

Skulle vilja se en grizzlybjörn vispa ihop lite hollandaisesås och klyfta upp en citron till laxen.


Vilken vettig varelse skulle någonsin ställa sig vid spisen och påbörja ett timslångt kulinariskt projekt när den redan är hungrig? Nä, människan är fasen ett skumt djur.

...vilket förstås betyder "jag kan inte höra dig - jag har en banan i örat".


Bananen, den exotiska varan som tagit sig in i folkhemmet och kommit att bli en symbol för det vardagliga och småtrista svenska. Svenne Banan, heter det ju som bekant.

Bananen gjorde sitt intåg i Sverige på 30-talet, under rådande depression. Dess ankomst hit var ungefär samtida med jazzen, vilket kanske inte helt var ett sammanträffande. Både jazzen och bananen hade något frigjort över sig. Något exotiskt. Något sensuellt.


Detta visste ni kanske inte om bananen:
- Bananen är egentligen ett bär
- Bananens vetetnskapliga namn är musa
- Bananen skördas grön och eftermognas innan försäljning
- Bananen odlas huvudsakligen i Centralamerika men härstammar från Asien
- Bananen var känd i Europa redan under antiken.
- Banan heter inte "guleböj" på norska.


Så vadan detta snack om bananer? Jag har två skäl:

1. Jag hatar bananer. Jag vet inte ens varför. Normalt sett så äter jag nästan allt, men just bananer tycker jag smakar skitsnuskigt.

2. Bananfodralet - vilket varannan jäkla svensk använder - ser verkligen perverst ut. Det går inte att komma ifrån.

Igår diskuterade jag smått ämnet sillkungar med Chris, som också tagit upp ett liknande inlägg på sin blogg.


Jodå, en stor firre är det allt. Tydligen den längsta av alla benfiskar, med en maxlängd på 11 meter (hajar kan vara längre, men de är som kanske bekant broskfiskar). Enligt rykten har även exemplar av sillkung på närmare 17 meter återfunnits, men dessa tycks vara obekräftade.

Sillkungen är egentligen en djuphavsfisk, men kan ibland komma upp till ytan. Förr i tiden trodde för övrigt fiskare att om man fångade en sillkung så skulle all sillen försvinna från området. Det är också mycket troligt att iaktagelser av sillkungar ligger bakom gamla tiders myter om sjöormar.

Jag hade hört talas om sillkung tidigare, men jag trodde att det var en myt - tills Illustrerad vetenskap kom med en artikel som bland annat tog upp dessa förvuxna strömmingar. Där nämndes att fisken ifråga inte är någon uppskattad matfisk, eftersom köttet är mjukt och geléaktigt.


Sillkungen är ett exempel på djuphavsgigantim - alltså att djur i djuphavet blir mycket större än sina släktingar på grunt vatten. Just sillkungen har inga nära släktingar, men många andra djuphavsgiganter har. Såsom jättebläckfisken (15 meter lång), djuphavs-rörmasken (2,4 meter lång) och jättehavsgråsuggan (40 cm lång).

Tänk er en gråsugga på nästan en halv meter. Mysigt...

Veckans bok på MY INNER EYE:

 

A Midsummer Night’s Dream

Av William Shakespeare

 

 

Att läsa en Shakespeare-pjäs är väl kanske inte det första alternativet när man söker ett tidsfördriv. Och att läsa en sådan är sällan en enkel sak. Men om man känner sig manad att försöka så är denna ett bra förstaval. Den är kanske inte lika kulturellt utvecklande som Macbeth eller Hamlet, men den är mycket mer lättläst. Själv läste jag den på engelska, men för en ovan shakespeareläsare kan en översättning nog vara ett bra förslag.

 

Storyn behandlar två par i det antika Grekland som befinner sig i skogen på en midsommarafton. Älvkonungen Oberon bestämmer sig för att blanda sig i, vilket leder till villfarelser, kärleksförväxlingar och förvirring. Den magiska berättelsen är ändå lätt att följa med i och denna mysigt luftiga saga tillhör Shakespeares mest upplyftande verk.

 

Ett bra tips är att söka upp någon shakespearesida på internet och plocka ner en scen-för-scen återgivelse av verket, så att man efter varje avsnitt kan gå och kolla att man följde med på vad som egentligen hände. Hjälpte mig väldigt mycket när jag läste King Lear på universitetet för ett par år sedan.

 

 

"Who will not change a raven for a dove?"

Måste bara säga det. Jag älskar Heroes.

Plöjde klart säsong 1 i går kväll. Sedan man såg den sist hade man ju glömt att den var rent poetisk emellanåt. Med Ted, den radioaktive mannen som går runt och riskerar att få en härdsmälta. Isaac, den missbrukande profetiske konstnären. Ah, så tilltalande bizarrt!

Fast det som verkligen gör serien är ju helt klart Sylar. Årtiondets tveklöst skönaste bad guy.


Har sagt det många gånger, men om jag kunde ta över folks krafter genom att skära upp huvudet på dem så hade jag gjort det. Utan tvekan. Måste hålla ögonen öppna ifall någon av mina vänner råkar flytta en kaffekopp med tankekraft eller tycks besitta tillstymmelsen av telepati eller dylikt. För då åker brödkniven fram...

Jaja. Nu ska jag in i studion med Chris igen. Ljuv musik och många svordomar väntas.

Och när det ändå gällde personlighetstyper...

Sitter själv och ser om säsong 1 av Heroes nu i dagarna. Riktigt riktigt bra, faktiskt. Jag rekommenderade detta till en vän till mig som är lika besatt av serien, och fick svaret: "Varför då? Jag vet ju hur den slutar."

Personen ifråga var för övrigt densamma som körde över mig med sin monsterkortlek.

Jag har fått liknande kommentarer förut av diverse människor, både gällande tv-serier och filmer. Som när jag såg om den briljanta första säsongen av Lost, och när jag glodde på Star Wars (orginaltriologin) för sjuhundrafemtinionde gången. "Du vet ju redan hur det slutar."

So what? Som jag redan nämnt så är det resan som är målet för mig, inte resans slut. En välgjord film eller tv-serie kan vara sevärd även om man vet hur den slutar.

Man lyssnar väl t ex inte bara en gång på en bra låt, eftersom man hört slutet förut?