My Inner Eye

Jag kanske är naiv, men jag trodde att man kunde gå igenom livet utan att behöva höra trubadurversionerna av Highway to Hell, It's my Life, Breaking the Law och Run to the Hills på samma dag.

Som om inte dessa låtar är outhärdligt söndertjatade i sig själva. Ackustisk gitarr och regelrätt sång la verkligen till två extra lager av meningslöshet. Och timingen kunde inte ha varit sämre.

När man halvvaken sitter och dricker sin kaffe på Ålandsbåten och slänger avundsjuka blickar på ölen på bordet bredvid vill man inte höra trubadursång. Men två mycket blonda flickor satte sig likväl och började glätta igång. Och deras repertoir bestod alltstå till stor del av hårdrockscovers. Jag svepte kaffet och lämnade rummet när Run to the Hills satte igång...

Och när man helt slut efter att ha jobbat i sex timmar sätter sig med en öl i hotellbaren vill man höra kvalitetsmusik om något. Tro fan att en knubbig snubbe i 35-årsåldern - som tydligt tror sig vara ung och snygg trots att hans hårfäste sedan länge förlorat striden mot hans panna - sätter sig med gitarren och kör igång. Efter att sedvanligt ha våldtagit Imagine började han plinka på It's my life. Hade inte ölen kostat över 60 kronor hade jag sprungit därifrån gråtandes.

Om någon trubadur försökt sig på nåt liknande på färjan hem idag så hade ni nog kunnat läsa om mig i rubrikerna imorgon.

Världen är rolig.


Idag gick jag och Chris in i studion igen, som vi ofta plägar göra på onsdagar. Jag hade tränat in två gitarrsolon - ett lätt och ett svårare - som jag planerade sätta.

Och vad händer?

Jo, det svårare satte jag nästan på första försöket. Det lätta krävde typ tio tagningar och jag blev ändå inte nöjd.

Skuuumt...

Och precis som i Oz så visade sig trollkarlen vid slutet av vägen vara något av en besvikelse.



Ja, nu var det ju verkligen inte Metallicas fel att de fick ställa in konserten. Hetfield var sjuk och jag tvivlar på att de hade ställt in om det inte funnits goda själ till det. Men det gjorde inte att det kändes mindre surt att sitta där, på finfin plats, och få veta att det bara var att knata hem igen.

Fast nu knatade vi iochförsig iväg och försökte ha roligt ändå. Ett antal öl och ett Metallica-coverband senare är den gode Betraktaren en något sliten omvärldsanalytiker.

Det där med coverbandet var för övrigt en intressant historia.

Det hade varit kul att bedriva någon slags antropologisk studie om det. Krogen fylldes nämligen ganska snart av besvikna Metallica-fans, vilka röjde rejält framför coverbandet. Ok, det var ett jävligt bra coverband, men ändå.

Jag fick känslan av att de energiska ungdomarna laddat upp sitt behov av att få dyrka någonting denna kväll, och att de när Gud icke var anträffbar så att säga började dansa runt guldkalven istället.

Men jag var som sagt själv alldeles för besviken denna kväll för att betänka detta närmare...

Ja, så var det snart dags att bege sig mot Globen och se Metallica.



Känns skumt. Det är ju ändå mina gamla tonårsidoler. Bandet som jag älskade och sedan trodde mig ha lämnat bakom mig. Och på nåt jäkla vänster går jag ändå runt och tycker att det ska bli skitkul.

Så ikväll är det metal som gäller. Imorgon hade tänkt rambla lite om mina tankar om fildelning, eftersom Metallica lätt för tankarna till detta område...

Peace out, Futhamuckers!

Så var man med gitarr då.

Har levt utan elgura i en halv evighet nu, och man har ju sällan över från studiebidraget till att införskaffa någon strata eller Les Paul på rak arm. Men nu beslutade jag mig att göra slag i saken.

Det blev en relativt billig sak. En J&D-gitarr med otroligt fulsnygg army-design.

Min är dock lite mörkare och diskretare än den på bilden. Det var faktiskt designen som övertygade mig. Kom in i butiken, såg guran och tänkte: "Yes! Ingen kan ta den där på allvar!"

Och så fick det bli. Rock on!