My Inner Eye

All the world's a stage,
And all the men and women merely players:
They have their exits and their entrances;
And one man in his time plays many parts

- William Shakespeare (As you like it, 2:7)


Ett av mina favvocitat. Gillar det så mycket att jag en gång skrev en låt utifrån det.

Häromdagen skrev jag något om att en dag känns uppdelad i flera om man gör riktigt mycket. Igår dryftade jag detta med min ömma moder över en kopp kaffe med chokladrån och hembakta havreflarn. Hon föreslog då att det kunde bero på att jag under dessa delar av dagen iträtt mig olika roller.

Smart sagt av henne. Hade jag faktiskt inte tänkt på. Och när jag började fundera på det så stämde det ganska bra.

Under del ett av dagen, då jag pluggade, intog jag självklart studentrollen. Ni vet, den där lite trendigt uppgivna och halvneurotiska bilden av en stressad och utarbetad ungdom som alla studenter vill framställa sig som.

Del två, då jag fikade med ett par vänner, spenderade jag i min neutrala kompisroll. Då är man avslappnad, lugn och pratsam - men ändå kanske inte helt sig själv.

Tredje delen jobbade jag, så då gick jag in i min arbetsroll. Professionell, pedagogisk, uppmuntrande. Nästan lite Lasse Berghagen-aktig.

Och under fjärde delen, då det blev kortspel med grabbarna, gick jag in i min mer maskulina tävlingsroll. Då är det testosteron, rivalitet och känslokall taktisk manipulation som gäller.


Jo ni, mänskliga varelser. Tro inte att det bara är psykiskt obalanserade individer som har rätt till lite personlighetsklyvning. Hela världen är en scen, och var och en spelar vi våra roller. Och om ni ursäktar mig ska jag gå och byta scenkläder inför nästa akt. Nu blir det tävlingsrollen igen.

Exeunt!